onsdag 29 februari 2012

Skuld får en att gå till otroliga längder

Jag skuld-städar. Jajamen. Jag städar i princip bara då jag känner mig skyldig för något, oftast att jag inte har städat på länge. Så när jag gör det vill jag göra ALLT.

Nackdelen är att jag jämt känner mig sjuklig och inte orkar göra något egentligen, så det tar ett tag innan jag lyckas uppbåda nog mycket energi.

Vi har ett berg av disk (för mycket för att få plats på en bild) och jag borde ha diskat, för jag hade lovat. Så jag ska först dammsuga och dammtorka medan den dära andra lagar mat, sen kanske jag diskar. eller jo, jag ska diska. jag har lovat.

uhhhhhh.

Räddaren i nöden

tisdag 28 februari 2012

Eldar döda djur

medan vi sitter på resterna från ett flått djur. Mysigt! (TITTA MAMMA JAG ÄR UTOMHUS!)








Ingenting brinner!


ELLER NÄ OKEJ VI HAR ELD!

torsdag 16 februari 2012

Chilla ner

När blev det kriminellt att ta det seriöst? Att vilja debattera en fråga?

Antingen så tar man det för seriöst, personligt eller så är man för politiskt korrekt. Alltid är det dock samma sak - chilla ner. Innan någon hinner säga den frasen har jag oftast inte hetsat upp mig alls, men direkt någon drar en fras i den stilen så är jag inte chill längre. Jag känner för det mesta att jag vill skrika av frustration, vara otrevlig och göra personliga påhopp. Som mest drygar jag till det och får höra om giftiga kommentarer och att diskussionen gått för långt.

Detta ständiga tvång på att vara pedagogisk och saklig! Speciellt om ens värderingar inte är det minsta kontroversiella, som att försvara människans okränkbarhet, som att misstycka när någon skämtar sexistiskt eller rasistiskt.

I och med ens väldigt icke-kontroversiella värderingar och PK-åsikter så känner man sig lätt representativ. För gud nåde den feminist som vågar bli arg, då jävlat är hela ideologin och samhällsvetenskapen på rabiat-marsch.

Det är inte så lätt att sitta och förklara på tusen olika sätt varför folk inte får skrika vad de vill till annat folk. Det är inte så lätt att behålla lugnet eller sakligheten när man igen blir missförstådd och försöker för tionde gången byta perspektiv, med nya exempel och annan pedagogik.

Ibland blir jag otrevlig. Jag tänker nog inte be om ursäkt för det och jag tänker definitivt inte pedagogiskt förklara varför.

stulen. sue me.

Hur långt får det egentligen gå?

Krönikan från i torsdags.

För varje nyhet, för varje utspel i politiken så känner jag hur lusten och glädjen sugs ur mig. Jag önskar jag kände en konstruktiv ilska, något jag kunde använda min frustration till. Det är lite som att börja dagen med att ha försovit sig, slå i tån på väg ur sängen, få diarré och upptäcka att allt papper är slut. En rätt kass dag alltså, då man helst hade gått och lagt sig igen. Så känner jag lite inför politiken idag. Jag brinner starkare än förr för fler frågor än tidigare, men ändå är jag trött på ett annat sätt. Förmodligen är det min inställning som bör förändras, men ändå kan jag känna att det nog finns mer att skylla på än så, för vad är egentligen politiken idag?

   Enligt forskning om utbildningsväsendet tas besluten inte längre för att undersökningar och fakta stödjer dessa, utan populism eller ideologi är styrande för vad som genomförs. De förändringar som Jan Björklund har gjort i skolan är handlingar som tvärt strider mot tidigare forskning samt alla dessa remisser de har gjort. Men rent ideologiskt är det för dem vettigt att gör så. Lärarlegitimationen som de påstår ska höja läraryrkets status kontrolleras av bemanningsföretaget Proffice, som erkänt sig ha anordnat en tävling om vilka som kunde kolla igenom lärarlegitimationsansökningar på kortast tid. Kvalitativt arbete är inte vad jag skulle kalla det. Vad är en legitimation värd om ansökan kan beslutas om på tre minuter? Då har vi inte ens talat om att ett flertal legitimationer blir felaktiga. Proffice får fortsatt ansvar över legitimationerna.

   Carema har varit ordentligt i blåsvädret för hur de hanterat äldrevården med vägda blöjor och så vidare. Ändå får de mer och mer inflytande över äldrevården då de köper upp den för knappt några pengar alls. Media avsätter partiledare, Sverige behåller tvångssteriliseringslagarna, finansministern ljuger och folkomröstningar ignoreras av makthavare i diskussioner.
Så jag är trött. Jag är trött på att diskutera med folk som säger att ”feminism är inte jämställt för att det heter feminism” och jag är trött på att höra att vår sittande regering gör ett fantastiskt jobb, när verkligheten är den motsatta. Jag är trött på att tidningarna skriver om högerns makthavare som kysser spädbarn och räddar nallar. Det enda jag kan glädjas åt är anarkin som hackergruppen Anonymous har startat för det verkar vara det enda som fungerar som en motpol. Det är ganska tragiskt att det ska gå så långt. Nu mer än någonsin behövs det eldsjälar, men jag är rädd att för många har slocknat för att de precis som jag är trötta på skitsnacket i en allt mer absurd värld.