I spegeln finns bara du

I torsdags var min krönika i tidningen, men jag har haft så mycket annat roligt att pyssla med (som att googla alla final fantasy spel och skumma bilder till skrivbordsunderlägg som jag ska göra). Läs den här nedanför!

I spegeln finns bara du

Det var då ett ständigt tjat om det här att vara precis som man är, det är insidan som räknas och kärleken är blind. Som om utseendet inte spelar roll. Egentligen vet vi ju allihop att det spelar alldeles för stor roll. Vi kan gå med på att människor är ytliga och utseendefixerade. De där bloggarna, killen med kavajen och hårprodukterna, fjortisarna på krogen och hela kändisvärlden. Ja, och så hon på jobbet då, hon ska minsann göra sig till jämt. Vi är ofta himla stolta över att vara nöjda med oss själva i mjukisbyxor på affären. Visst äter vi lite LCHF eller GI, men det är ju för att vi blir så mycket piggare! Sällan vänder vi oss till lunchdejten och beklagar sig över hur jobbigt det är att vi själva är ytliga. Hur mycket tid det tar. Hur ont det gör i själen.

Jag är själv väldigt utseendefixerad. Förut var det värre än nu. Förra veckan var det första gången som jag kunde ärligt känna att jag trivs i min kropp och hellre vill att den ska må bra än se bra ut. Det höll sig nästan en hel vecka. Just precis nu kan jag inte prata med han som älskar mig för så mycket mer än mitt utseende, för att jag bleker tänderna. Det är tre timmar av mitt liv för att jag vill ha mina tänder tre-fyra nyanser vitare. Som om jag ens behöver det. Igår kunde jag äta ett helt glasspaket utan att få dåligt samvete. I mellanstadiet tävlade jag och en vän om vem som kunde väga minst. Idag gör det ingenting om jag går över min målvikt på femtio kg. Det svider, som att skära sig på ett papper, men det är inte längre ett personligt misslyckande. Jag tar inte till ursäkterna ikväll. Jag är ytlig, men det viktigaste för mig är att veta om det och sträva efter att vara nöjd.

Media sägs i samma andetag som ytlighet, påverkan, ideal. Vi tror det finns vissa mallar att sträva efter. De som har ont vet att det är klasskompisar, kollegor och släkt som smular sönder självkänslan. Vi ser att bilder är retuscherade, att sådant är ouppnåeligt. Media kan cementera ett ideal, men det är människor i vår närhet som talar om för oss vad det är som behöver förändras. Att kalla andra ytliga medan man sminkar sig på förfesten är inte att fara med osanning. Däremot hoppas jag att de inser sin egen del. Felet ligger inte i att ta hand om sitt utseende, ha en önskan om att se bra ut eller att på olika sätt förändra sitt utseende genom kemikalier. Det är i behovet som demonerna sitter. Att känna ett måste, att må dåligt över tre kg, sneda tänder, risigt hår, för stora bröst, för knotiga knän – ja allt som vi hittar på. Jag har lite komplex för att mina ögonfransar är ojämnt långa. Ytligheten sitter i oss själva. Det är inte lätt att älska sin kropp, vara tacksam för dess funktioner och känna att utseendet får vara som det vill, omgjort eller orört, så länge det fortfarande är mig själv.

Just nu är jag nöjd, men jag bleker tänderna ändå och imorgon ska jag färga mitt hår. Men det är skönt att veta att världen inte faller samman om jag hade låtit bli. Jag kan vara mitt eget ideal, kan du?

Sjölejon hänger med blåa faror

sånt här gör jag nuförtiden.

Hörde att jag har en hemtenta, men Oscar är ju helt klart trevligare när orken inte hänger med.

Söndagar i all ära

Nu blir det visserligen två inlägg på en kväll, vilket är ovanligt för mig, men jag känner att det var mer än bara kärlek som snurrade i mitt huvud den här kvällen.
Jag gör rosa smoothies, ser Gossip Girl och läser Cosmopolitan. Ytterst könsnormativt insåg jag när det var så jag beskrev min kväll för någon över sms. Men ändå är det precis så jag vill tillbringa mina söndagar, inte med att ta igen allt jag missade förra veckan, utan istället peppa mig själv inför nästa.

Visserligen är det alltid söndagar en tänker att nästa vecka ska jag minsann börja förbättra mitt liv, men sällan blir det något av det. Jag har flera gånger tänkt det, prövat det och misslyckats med detsamma. Men istället för att bli nedslagen och tänka att det är menlöst, så kanske en ska vara tacksam för den tid en orkar göra allt det där vi önskar orka naturligt. Som att träna regelbundet, alltid laga satsig mat, sy om några gamla klänningar kanske och ta ett långt bad med en bok av Simone de Beauvoir. Eller det kanske bara är jag. Jag tänker försöka vara glad för den tid jag orkade, innan jag föll tillbaka till gamla vanor med pizza, nudlar och berg av disk. Sedan tänker jag försöka igen.

Ikväll ska jag göra en hårinpackning, skumbad och så lite skriverier.

Jag vet inte. Blir ni också peppade av söndagar?

Ligg steget före!

Nya vårskor, genvägarna till drömjobbet och allt annat ytligt och mysigt som går att sätta i Cosmopolitan tänkte jag läsa idag. Jag hörde att det är fettisdag och eftersom jag inte äter semlor så tycker jag det är en fantastisk idé att svulla sig på annat. Så jag har saltiner och mjukost, lite godis och chokladmjölk. Slår vilken semla som helst när jag kombinerar det med täcken, tända ljus och tidningar. Det blir nog en kärleksfilm ikväll också.

Ikväll har jag visserligen varit och bestämt min framtid, ungefär. Jag gick till utbildningsmässan på Nolia och fyllde i tävlingar, letade godis/pennor/kondomer som sig bör och hann med att prata med syven för umeå universitet. Svenska och psykologi, det låter väl bra? Tydligen ovanlig kombination tyckte dem, men mig passar det perfekt.
Så nu när mitt öde är beslutat så måste jag ju göra bort alla grejer till gymnasiet. Högen har blivit lite föööör massiv känner jag. Men det hinns med idag!

Lite coolare du-du-dudu-dudu~

Trots första skoldagen känner jag mig på riktigt gott humör. Det funkar lite grann att totalnonchalera att jag har planer och saker att göra. Nästan som att låtsas att det fortfarande är lov.
Så istället för religionsläxan så tänkte jag läsa nya Cosmopolitan och klippa och klistra ihop en Pepp-bok för gråa dagar. Fram med glittret!

I övrigt är jag söt idag. sådeså.
Och bakar potatis.

Att det gör någon ledsen gör det inte roligt

Jag är så trött på alla dessa kommentarer om "klimakteriefemenist" (Ja det var felstavat.), att feminister skulle ständigt propagera och säga NI MÅSTE VARA SOM OSS, att man inte tål ett skämt. "Har du ingen humor eller?" Nej jag tycker inte det är roligt när någon förnedrar mig för en sån oväsentlig sak som mitt kön. Jag tänker inte skratta av artighet.
Att förstöra stämningen? Det ger jag blanka fan i. Jag har ju ändå inte roligt.

Oh well. Det är sånt man dagligen störs sig på. Svårt att låta bli. Sen så ger det en så otroligt mycket att faktiskt läsa de seriösa diskussionerna där folk faktiskt tycker att jämställdhet och rättvisa är bullshit. Man lär sig mycket och kan bemöta människor väldigt mycket lättare. Härligt. Sen så blir man arg och så kan man träna lite när adrenalinet ändå cirkulerar.

Gårdagens skämt: http://mogis.se/

Har förresten en ny krönika ute. Var i Piteå tidningen 26/11. http://pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5025996
En lustig grej som hände i lördags var att jag blev igenkänd när jag var ute med vännerna på Pentryt. För att jag hade skrivit i PT då. Oh crap den var riktigt ovanlig. Men det känns alltid så bra att få creds för det man gör!

Fixade gymkortet idag så det är bara att hålla träningsvärken levande nu. Pendlar skolan +restuppgifter med körlektioner och gym. SSU tar ju också endel tid, men mindre än tidigare. Tur det, för redan som det är räcker inte dygnet till. Inte om man vill må bra samtidigt.

Imorgon tänkte jag köra igång med Cosmopolitans julkalender. Inte slaviskt, men jag har aldrig tyckt om julen något vidare så jag tänkte väl försöka peppa lite julkänsla. Dessutom är det riktigt mysiga grejer de föreslår. Visserligen handlar mycket om att spendera, men jag tänkte göra om allting till billiga alternativ istället.

Jag längtar till torsdag.