Onödiga saker som måste bli så bajsnödigt nödvändigt.

Nu är jag lite less. Eller nej, jag var rätt less för länge sedan, men just idag så blir jag arg-less. Återigen råkade jag läsa en kommentar där någon är så himla upprörd över Lady Dahmer's bild på sin blogg. Hon har nämligen en standard-pose där armhålan visas. Ve och fasa, DEN ÄR HÅRIG. Who cares?

Natashja's små fjun.

Det är egentligen just det de försöker säga. "Asså jag bryr mig inte att du inte rakar dig, kan du sluta trycka upp det i mitt fejs? Vem bryr sig, tro inte att du sänder ut något budskap, fan vad töntigt!!!!!!1111oneone"

Nähe. Men jag kanske är less på alla de som måste trycka upp sina rakade armhålor i mitt face?! Kan vi inte bara förbjuda visandet av armhålor? Låta det ingå som att blotta sig. Tydligen bryr sig folk så himla mycket huruvida det är hårigt eller inte och tror att antingen eller ska vara så himla anstötande.

Jag blottar mig, oh no! Hur många tar illa upp?

På min bild, i en liknande pose, har jag rakade armhålor. Maria skrev alldeles utmärkt om varför man rakar sig, så gå in på inlägget och läs det. Jag gör det nämligen av exakt samma anledning.

(Ja armhålehår behöver normaliseras, visas upp och VARA DÄR. Av just den här anledningen. Folk bryr sig om något som det är inget att bry sig om. Jag struntar i dina armhålor, struntar du i mina? Fine, låt mina eller Lady Dahmers gro igen då, bäst de vill.)

Till de uppmärksamma

Vilka noterade att det var bilder vid huvudkudden som föreställer pojkarna ur bandet Tokio Hotel på förra bilden jag lade upp?

It's true. Det är bilder på dem. Det är också sant att jag är för lat för att ta bort dem sedan min syster, som älskar det bandet, hade det här rummet och då satte upp dem. Så det sista jag ser innan jag somnar är idolbilder på småpojkar.

De tittar på mig när jag sover/onanerar/surfar/klär på mig.
Det känns läskigare att skriva det såhär. Bäst att ta bort dem. Nu.

Jag måste bara berätta

... vad jag missade i förra inlägget!  (Palla redigera och skriva om, lol)

Jag har aldrig störts av hålen i byxorna, eftersom de inte är uppenbara för andra än hålen berör (easy access). när de blir såhär stora som de blivit i mitt senaste par jeans så klipper jag bara av de till shorts, om de är sköna nog. Korta/långa nog skiter jag i. Är det varmt så är det. Tänker inte svettas bara för att någon tycker det är opassande att se mina lår. Lägg en filt över huvudet då. Om man ändå inte bryr sig om att det är för varmt med kläder.

Off-track blev det kanske. I alla fall. Det jag stör mig på just precis nu med att det är hål är att jag alldeles nyss hittade en finne. Alldeles nedanför rumpan. Min fästman* skulle förmodligen inte ens hitta den, men vetskapen om dess existens stör mig. Så olägligt.

Och kom inte att påstå att jag är äcklig som har finnar på någon annan plats än i ansiktet, jag vet minsann att du också har en guling som bara väntar på att klämmas mitt på stjärten.

*jag återkommer med det i ett annat inlägg, men hehe det har varit händelserika dagar! (maria, jag vet att du tycker jag är boeg nu.)

Hål vid hålet

Alltså. Det finns faktiskt något jag har funderat över en riktigt, riktigt lång tid. Jag får nämligen hål i byxorna väldigt lätt, väldigt fort oavsett kvalitet eller ålder på jeansen. Notera, endast jeans. Problemet är egentligen inte att det blir hål, för sånt händer. Nej, det som gör mig förundrad är att det är på exakt samma ställe varje gång och det stället är helt ologiskt.

Alldeles på insidan av låren, och nej det beror inte alls överhuvudtaget på något torrjuckande eller bresande. Det är inte som att jag kommer behöva en trekantig kista osv (som blondinskämten antyder, tur att man är ginger). Jag vet helt enkelt inte varför. Men jag ser trenden sprida sig. Mina lakan har också en vana att få hål i sig. Nu vill jag inte vara den som är den och kasta något bara för att det är lite trasigt, klimatsmart och allt (aka pank).

Men nog känns det som att det är dags. Eller?

och självklart blev jag rädd

såhär känns det.

http://www.youtube.com/watch?v=K5AgddC_Q70

Jag ska alltid vara din soldat

Jag läste ut Hungerflickan av Hillevi Wahl. Eller egentligen läste jag ut den för ett bra tag sedan, men det tar ett tag att ta in det man just har läst. Det är en färgstark berättelse som jag definitivt skulle rekommendera, till unga vuxna, gamla vuxna och alla som känner sig däremellan eller bara intresserad. Det var dock inte boken jag tänkte på när jag skrev rubriken till inlägget.

Det var en mening ur boken, ett citat.

"Sexton snart sjutton är inte en ålder, det är ett krigstillstånd."

Ja det är det. Jag har närmare till sjutton år i mitt huvud än vad jag har i dagar, månader eller de två futtiga åren. Ett krigstillstånd som gör unga vuxna till krigsbarn av olika erfarenheter.

redemption

ni får ju gärna kommentera.
För mig, som status uppdatering så sitter jag och funderar över de som inte vågar erkänna att de kliar sig djupt i näsan och såklart att jag borde vara trött men klockan är halv sex. Jag är dålig på att vara tjock, men jag är fan sämre på att vara trött. Okej, nej jag är trött rätt ofta men jag är dålig på att sova. alls.

Så är det ibland. Oavsett vad.

jag älskar er

men det går så dåligt för mig just nu.

och ingen svarar i telefon tre på natten.

Kaninungen födde inte sin egen tarm

Idag är det varmt ute, men inte om man står och pratar hur länge som helst. Då blir det kyligt.

Jag är så glad att jag har en sån bra klass och utbildning. Skolan numera är verkligen hur kul som helst och det gör såklart att jag kommer i tid till lektionerna! Förr var jag inte så motiverad vilket innebar att jag inte heller dök upp på utsatt tid.

Det var länge sedan jag kände en sådan här pepp på plugg.

Dessutom drömde jag om en awesome historia som utspelade sig på 1800-talet. Första natten utan mardrömmar på flera veckor! Lycka genomsyrar mig.


Vad drömde ni?

Att nöja sig som medelmåtta

Jag är inte exceptionell. Jag är inte begåvad, fylld av olika spännande talanger eller ens en. Jag är inte särskilt passionerad och har inte nog med disciplin för att bli riktigt bra på något. Jag är hyfsat duktig.

Jag är askass på biljard.

När jag lär mig något nytt går det oftast väldigt snabbt i början. Jag vill påstå att jag själv är snabblärd, för det är sant. När jag har lärt mig det jag behöver för att get by, så att säga, är jag inte särskilt sugen på att lära mig det något mer. Då det riktigt svåra börjar. Jag ger lätt upp om jag kan. Går det inte att ge upp så kör jag på, speciellt om det kommer till arbeten jag gör för någon annan. Då lägger jag inte av förrän det är klart och har så pass hög kvalité som önskas, om jag är kapabel till det just då. Oftast när jag gör något för mig själv, skaffar en ny hobby eller intresserar mig för något, så tröttnar jag fort.

Det är ganska viktiga saker jag lärt mig om mig själv och något som jag vill förändra. Jag har massor av saker som jag kan lite grann här och där om, saker som jag tycker är roliga och aktiviteter som jag finner nöje i. Men framförallt har jag en önskan om att bli riktigt bra på åtminstone någon av sakerna. Jag vill ha en grej som är min, något som gör mig exceptionell. Något som utvecklar mig som människa och som jag kan känna passionerat för. Något som gör mig mindre uttråkad.


Det är svårt att förlika sig med att vara medelmåttig, en känsla av otillräcklighet som inte försvinner och frustrationen över att man inte gör mer. Det blir en känsla av att man är dålig på allt, när det egentligen är tvärtom, just för att det är svårt att säga att "precis den grejen känner jag att jag är bra på". Jag tror att det kan vara viktigt ändå, det här med att förlika sig med medelmåttligheten. Att vara nöjd och inte bara nöja sig. Men nöjd är attityden och ingenting man blir av att få mer. Bara se det man redan har och uppskatta det. Genom att göra det så blir det kanske mycket enklare att bli bättre på det man känner för att man vill, hitta dit på egen hand och inte stoppas av stressen, pressen och tanken på att "det går ändå inte".

Jag kan lite av varje. Fan vad bra av mig. Tänk om jag bara kunde lite av en grej, det vore ju rätt trist.

Vad är du hyfsat duktig på?

Att finna balanser

Hur gör man egentligen för att ingen ska bli illa berörd av ett jobbigt problem och ändå stå upp för sig själv? Jag är uppenbarligen dålig på det. Det där med att använda linda in orden när det gäller något jag tycker är väldigt viktigt. Om det sägs för lättsamt, i förbifarten, så tas det inte på allvar. Hur mycket jag än försöker använda orden "jag upplever det såhär", "jag känner" och "såhär uppfattade jag situationen", såsom råden för en diskussion i relationer lyder, så blir det en konflikt. Jag talar inte för någon annan än mig själv och jag vill inte hoppa på. Men det blir fel.
Min nästa bok att läsa i kurslitteraturen heter just "Att finna balanser". Den handlar dock om läraryrket och inte om konflikthantering när det kommer till vänner eller ens respektive, men titeln fick mig ändå att tänka på saken. Hur gör man?
Att vara lugn och saklig verkar inte spela någon större roll när det är en tydlig meningsskiljaktighet. Inte heller verkar det fungera att diskutera saker utan att redan ha alla svaren, för att en vill höra vad den andra sidan tycker. Nej då blir det hetsigt eller tyst.

Sedan avskyr jag att vara den som ber om ursäkt för det jag känner. Det är inte en sån grej man kan säga förlåt för. Kanske man kan känna skuld i hur man uttryckte sig. Ja det kanske jag borde säga förlåt för oftare, men av erfarenhet blir det hela ett förlåt som tas fel. Det blir ett förlåt för att problemet togs upp och sedan återgår vardagen som om en aldrig sa något.
Tänk om en kunde hitta balanser, tänk om en var expert på konflikthantering. Men också, är det bara upp till den ena parten?

No poo

Återigen drar jag referenser till bajs och kiss-skämt. Nej här mognar vi minsann inte när vi blir äldre.

No poo har faktiskt väldigt lite med just bajs att göra, men desto mer med smuts. No Schampoo, egentligen. En metod jag kan väldigt lite om men idag tänkte jag att den kanske inte är så dum ändå. Den går ut på att använda enbart naturliga ämnen som schampoo/tvål/balsam. Lady Dahmer skriver jättebra om saken!

När jag tänker efter så har jag redan kört någon miniversion i sommar. Jag slet sönder håret med avfärgning, blondering, toning and what not innan min studentbal (press att vara en snygg brutta och vilka längder vi går till för att åstadkomma det tar vi i ett annat inlägg.) så när jag var i England så var det sista jag ville att färgen skulle tvättas ur av schampoo och dessutom bli tuggummitjorv av alltihopa. Så jag använde bara balsam. Något superbalsam som räddade mitt hår totalt. Det är ju bara jättesynd att jag inte kommer ihåg vad det heter.

Och tänka sig, det var faktiskt rent ändå. Fastän jag aldrig använde schampoo.

Någon som hört om No Poo annars och har info eller bara åsikter? Lämna en kommentar.

Någon gång för länge sedan

Jag har prioriterat bort internet lite ett tag. Det har bidragit att kärleken har varit hos mig i en vecka, men det har helt enkelt varit lite för mycket runt omkring hela tiden. Jag har tagit körkortet, fått studentmössan och bokat balbiljetterna. Snart är allt över. Det är svårt att fatta.

Just nu sitter jag och rensar bland gamla telefonnummer på min mobiltelefon. Många namn känner jag inte ens igen, en del nummer måste jag kolla på hitta.se eller kolla namnen på facebook. Jag raderar många, även de jag vet jag inte kommer ringa igen.

Det är en del minnen förknippade med många nummer. Som något stockholmsnummer till "Sydney". Jag minns att jag satt och drack kaffe på waynes vid sergels torg och njöt lite av min ensamhet. Jag tror jag väntade på att gå till tåget eller något. Jag tyckte om att fika med bara mig själv, utan någon bok att läsa som ursäkt. Bara sitta. Jag minns att den här Sydney hälsade och frågade om jag satt ensam och ville ha sällskap. Gammal man. Vi diskuterade politik och jag hade riktigt trevligt faktiskt. Han insisterade att jag skulle ta hans nummer, men förstod varför jag nekade att ge bort mitt eget.

Andra nummer jag raderar är vänner från förr. En del är nummer jag kan utantill ändå, men mina fingrar kommer inte att vant slå den kombinationen något mer.

Tänk att en rensning av nummer kan få mig att tänka så mycket.

"Inte bara Bjästa är sjukt"

Jag kom just hem från ett kort SSUmöte och började klicka runt på nätet. Började med underhållande artiklar om KD som vill att skolan ska lära barnen normer, avhållsamhet och att homosexualitet är en avvikelse. Det slutade med tragiska krönikor om våldtäkt.

Den här berör:
"Inte bara Bjästa är sjukt"

"Men samtidigt bekräftar den något hon egentligen vetat sedan hon själv tvingades byta sida, från gruppen som kan ha åsikter om våldtäkt till gruppen som måste ha det."

"Men är det här olyckliga omständigheter i Bjästa? Eller ett infekterat rotsystem som löper genom hela landet, som påverkar hur vi ser män och kvinnor, hur vi värderar sexualitet, hur vi drar gränser?

Frågan är i stil med ”Vem har svaret?” och svaret blir:

– Jag. Men jag önskar att jag inte hade det."

Läs och begrunda.

Den andra våldtäkten

Nej idag blir det ingen dagens pepp för igår sändes Uppdrag granskning vars avsnitt hade rubriken "Den andra våldtäkten". Det behandlade två fall av samma gärningsman och hur omgivningen har reagerat på händelsen. Jag såg det först idag. Jag önskar att jag hade låtit bli.

Den andra våldtäkten

Avsnittet handlar om Linnea, 14 år, som anmäler den två år äldre Oskar för våldtäkt inne på skolans toalett. Eller egentligen handlar det inte om Linnea och Oskar. Det handlar om hur hela skolan tar den dömde (efter erkännande från honom, trovärdig historia från henne osv) gärningsmannens sida. Skolan, kyrkan och fritidsgården påstår sig vilja vara neutrala och säger därför ingenting alls. Trots att Linneas skolkamrater mordhotar henne över nätet. Alla erkänner de sig ha hört ryktena, men vägrar tro det. Kyrkan låter Oskar komma på skolavslutningen, dela ut rosor och krama sina vänner - trots domen och besöksförbudet gentemot Linnea. Linnea orkar inte gå dit utan reser bort. Samma kväll blir Jennifer, 17 om jag minns rätt, våldtagen - av Oskar. Prästen kommenterar händelsen:
"Stackars kille."
Jennifer orkar inte själv berätta för media. Det är bara för jobbigt.

Jag vill liksom resten slå för ögon och öron för saker som händer. Men som en fluga till bajs så dras jag till såna här klipp, till böcker om samhällets syn på våldtäkt (Flickan och skulden - Katarina Wennstam) och historierna. Jag hoppas att för varje analys jag läser så ska de komma fram till något nytt, något som rättfärdigar allt eller åtminstone förklarar det. Jag kommer närmare, men det finns ingenting som stillar ilskan. Den bara ligger och gror i bröstet.
Rykten.
Fördomar.
Det behövs inte mer. Linnea flyttar 50 mil bort och Jennifer stannar kvar. På internet vill skolkamraterna våldta dem "på riktigt", bränna dem på bål och förstöra deras liv.
Deras liv var förstörda redan då han grenslade dem.

Jag vet inte om jag är arg eller ledsen. Mest är jag nog rädd.
Jag vill skriva en längre text, men det får nog bli senare. Det här tar ett tag att smälta, oavsett hur många böcker/dokumentärer/rapporter jag hittar.

Ursch.

Du är också värd att älskas

Jag kom just hem med bussen, för min mössa har jag fortfarande glömt hos en vän, men en vacker slöja värmer och döljer håret som skulle behöva en tvätt. Kanske ett bad ikväll?

Jag slängde just in lite mat i mikron och började fundera. Jag vet att jag inte är helt ensam om det, men sådär supervanligt vet jag väl inte om det är, men... Ibland så kan allting vara riktigt fint städat. Golven är skurade, listerna rengjorda, disken i urtorkade skåp och alla böcker dammtorkade. Jag kan känna mig säker inför kommande prov, inga arbeten har en nära deadline och allting flyter på riktigt bra. Ändå sitter jag och grämer mig för att mikron borde bli rengjord. Byrån borde jag också torka ur. Sen kan jag ju plugga en extra vända, eller är det inte dags att planera upp den där studiecirkeln nu när jag har tid? Ingen dör av att jag missade att torka ur besticklådan, men det finns i mitt huvud och får mitt hjärta att slå dubbla slag. Ibland funderar jag på om det kanske är dags att lugna ner sig lite och ställa lite lägre krav. När en alltid går runt och väntar på att bli avslöjad, att en har bara haft tur genom alla MVG och när som helst kommer alla komma på att nej, jag kanske inte är särskilt klyftig ändå.
De dagarna kanske jag borde läsa en bok och göra ingenting, fast i slutändan har jag ändå startat upp tre olika projekt. För att jag trodde att jag hade tid. Kanske borde lägga av med det, men mikron stör mig idag också. Trots att jag har så mycket annat jag måste måste måste stressa mig igenom tills imorgon.

Livet är inte alltid lätt. Det ska minsann bli det där badet ikväll.

Började läsa en bok i skolan idag, "Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt". Jag mår fruktansvärt illa när det är utdrag ur förhör och domar. En fjortonårig tjej, nio killar, ett garage.

Jag som oroade mig för en smutsig mikro.

HTML, tandtråd och skandalerna

Visst är det alldeles för sent men jag ska sova alldeles alldeles strax. Jag kände bara att jag ville göra klart lite. Fler saker står på kö men numera tänkte jag prioritera sömnen istället för alla måsten. Det är klart det är lite jobbigt att tänka annorlunda, men hey i slutändan är det jag som vinner på det. Så istället för att efterhärma grabbarnas start-stopp-tekniker, de i sängen och jag i livet (de har nog roligare), så tänkte jag väl försöka hålla ett jämnt tempo som jag orkar med. Då kanske det inte jämt är 150 %, men mitt huvud uppskattar det. Migränen besöker mig sällan numera.

Men det var ju faktiskt inte det jag satt och funderade på nu under kvällen. Jag vet väl inte vad jag funderade på. Ni vet när tankarna bara går runt runt runt och en vet bara inte vars de hamnar i slutändan. Kanske är jag trött.
Det kanske inte märks sådär supermycket men det är en mindre uppdatering av bloggen. Jag är ingen hejare på html och det är verkligen rena grekiskan för mig, men med lite google-hjälp och koncentration så blev det ändå något. Jag fuskade massor, såklart.
Sedan har jag också suttit och läst skvaller om bloggerskorna. oh dear. Jag behövde något att göra medan jag tandtrådade.

Never Shout Never – She's Got Style
Så himla fin ikväll.

Motivation

Kanske är det bara en till sådan där pepp-period, ni vet när man vill göra allting ordentligt och nu minsann ska man ta tag i träning och livet och laga redig middag och städat ska det vara! Sen så rengör man toaletten, plockar undan smutstvätten och steker lite köttbullar med sallad till. Disken fick vänta. Likaså orkade man inte dammsuga. Eller göra bort några uppgifter för den delen. För efter att toan blev ren och maten var klar så är pepp-perioden över. -Snap-.

Eftersom det inte blev något träningskort i julklapp så vet jag inte riktigt hur jag ska lösa det där med träning. Pengar till det har jag själv inte och det är inte särskilt troligt att jag ger mig ut i 30 minus och joggar. Det får nog lösa sig. Yoga kan jag ju, men det är ju inte så roligt i längden. Tjusningen ligger ju alltid där i början. Med det mesta.
Fast jag hittade nu en jättebra grej, om jag bara kan komma ihåg att hålla mig till det varje dag. Inte troligt, men helt klart värt ett försök. Special K har en personlig måltidsplan. Jag har väl inget större behov av att kämpa med viktnedgång, men att bibehålla är ju inte dåligt direkt. Dessutom så kan man fylla i att man inte har tid eller ork eller inspiration och hur mycket man tränar osv. Då läggs det upp recept och mellanmål anpassade efter vilka behov man har och så kan man byta ut dem om man inte gillar det. Ex, så skulle jag inte äta makrill och potatis. ursch. Så då byter jag det mot en mangosmoothie istället (mellanmål). Visserligen kommer jag säkert aldrig kunna hålla det här för jag är lat och odisciplinerad, men jag hoppas. Idéer till nya recept är ju fantastic. När man bor själv som jag gör så är det inte så inspirerande att laga något gott om man ändå sitter ensam vid matbordet.

Jag ska väl ge det ett försök. Samtidigt ska man ju inte fixa allt på en gång. Men en början, kanske? Hellre ett misslyckat försök än att strunta i det helt. Det är ju värt och bra den tiden det håller.
Nu ska jag fortsätta läsa HP. Underbart terapeutiskt att försvinna in i någon annan värld medan man stänger av mobil, msn, facebook. Har redan läst två, så nu ska jag påbörja Fången från Azkaban. oh yes.

Audrey-flickorna

Jag är trött. Har avslutat min första APU-dag vid Komvux och det var riktigt trevligt. Det känns rätt, där någonstans i maggropen, när jag pysslar med ledargrejer. lärargrejer. Kanske det är det här man ska göra av sitt liv? Det vore kanske inte så dumt.
Jag ska även få hålla två lektioner. En om att skriva och en om miljökvalitetsmålen. och så ska jag vara en dag på EC i Boden.
Tänk om man skulle komma på det nu. Det där man ska göra. Då vore det ju så lätt att rikta uppmärksamheten, inte bara hinna med så mycket som möjligt för man kan inte välja.
En annan grej som upptar min tankeverksamhet är den här boken jag har börjat läsa. Audrey-flickorna av Monika Björk, som delvis handlar om vad som händer på en gömd ö då tjejmaffian växt upp och delvis allt de tänker tillbaka till under tiden de befinner sig på ön. Tjejmaffia på expressen med under och överpotäter, norrlandsproletärer och torrfittor. Jag älskar den. De reflekterar över hur lite och hur mycket som har hänt sedan 70-talet på jämställdhetsfronten.

Den inspirerar mig, för jag tror jag är hes efter alla rop på rättvisa och jag vill bara gråta av frustrationen när ännu en människa säger "det bara är så". Ska jag vara helt ärlig önskar jag ibland att man inte visste. Lyckligt ovetande antar jag att vi kallar det. Fast allra helst önskar jag att fler visste. Förstod. För jag vägrar tänka att något "bara är så", för då kan vi ju lika gärna ge upp. Det funkar inte för mig. Synd.
Jag tänker vara feminist ändå.
Oavsett om ni kallar det bitterfitta, torrfitta, "har du inte fått dig nå kuk eller?", ragata, bitch, manshatare.

Din Y kromosom gör dig inte mer kompetent än min X kromosom. Min mens gör mig inte vidrigare än din smegma. Vi är lika vidriga, underbara, idiotiska och fantastiska.

och jag vägrar tycka att någonting bara är så.
Nä nu måste jag läsa vidare.