Hur långt får det egentligen gå?

Krönikan från i torsdags.

För varje nyhet, för varje utspel i politiken så känner jag hur lusten och glädjen sugs ur mig. Jag önskar jag kände en konstruktiv ilska, något jag kunde använda min frustration till. Det är lite som att börja dagen med att ha försovit sig, slå i tån på väg ur sängen, få diarré och upptäcka att allt papper är slut. En rätt kass dag alltså, då man helst hade gått och lagt sig igen. Så känner jag lite inför politiken idag. Jag brinner starkare än förr för fler frågor än tidigare, men ändå är jag trött på ett annat sätt. Förmodligen är det min inställning som bör förändras, men ändå kan jag känna att det nog finns mer att skylla på än så, för vad är egentligen politiken idag?

   Enligt forskning om utbildningsväsendet tas besluten inte längre för att undersökningar och fakta stödjer dessa, utan populism eller ideologi är styrande för vad som genomförs. De förändringar som Jan Björklund har gjort i skolan är handlingar som tvärt strider mot tidigare forskning samt alla dessa remisser de har gjort. Men rent ideologiskt är det för dem vettigt att gör så. Lärarlegitimationen som de påstår ska höja läraryrkets status kontrolleras av bemanningsföretaget Proffice, som erkänt sig ha anordnat en tävling om vilka som kunde kolla igenom lärarlegitimationsansökningar på kortast tid. Kvalitativt arbete är inte vad jag skulle kalla det. Vad är en legitimation värd om ansökan kan beslutas om på tre minuter? Då har vi inte ens talat om att ett flertal legitimationer blir felaktiga. Proffice får fortsatt ansvar över legitimationerna.

   Carema har varit ordentligt i blåsvädret för hur de hanterat äldrevården med vägda blöjor och så vidare. Ändå får de mer och mer inflytande över äldrevården då de köper upp den för knappt några pengar alls. Media avsätter partiledare, Sverige behåller tvångssteriliseringslagarna, finansministern ljuger och folkomröstningar ignoreras av makthavare i diskussioner.
Så jag är trött. Jag är trött på att diskutera med folk som säger att ”feminism är inte jämställt för att det heter feminism” och jag är trött på att höra att vår sittande regering gör ett fantastiskt jobb, när verkligheten är den motsatta. Jag är trött på att tidningarna skriver om högerns makthavare som kysser spädbarn och räddar nallar. Det enda jag kan glädjas åt är anarkin som hackergruppen Anonymous har startat för det verkar vara det enda som fungerar som en motpol. Det är ganska tragiskt att det ska gå så långt. Nu mer än någonsin behövs det eldsjälar, men jag är rädd att för många har slocknat för att de precis som jag är trötta på skitsnacket i en allt mer absurd värld.

Tankar från Palmesalen

Jag kom på att jag inte lagt upp min senaste krönika och det måste givetvis åtgärdas!
Hela den är egentligen bara skryt om min multitasking-förmåga. För seriöst, det var skills att skriva mitt i SSU-kongress-görat. Like a boss, typ.

Tankar från Palmesalen

I skrivande stund sitter jag på SSU-kongressens andra dag, men det är första dagen i plena. Lyckligtvis, precis som förra kongressen, har ett uttömmande utskottsarbete skett innan och det är endast de principiella frågorna som debatteras flitigt. Välfärdsprogrammets första delar ska just gå till omröstning och jag avundas inte de som är på sin första kongress. Det är många olika förslag, vilka ska ställas mot varandra, vilka står vårt distrikt bakom och hur funkar egentligen det där med att delegationsledaren antingen sträcker upp en röd bärplockare eller en grön kåsa? Jag var snabblärd under förra kongressen och är redan nu med i spelet. Men jag blir imponerad av ungdomars kapacitet. Mötesteknik är inte lätt och ännu svårare om man försöker skriva krönika samt att delegationsledaren är sen med att visa de instruerande instrumenten. Att ungdomar födda -95 kliver upp i talarstolen och debatterar för sina yrkanden för att sedan hänga med i vad som är bifall förbundsstyrelsen och vad som är avslag från förbundsstyrelsen men som röstas som bifall. Va? Nej jag vet inte heller, men jag förstår det. Tydligen. Den röda bärplockaren och den gröna kåsan underlättar givetvis.

Min mening är att dagens ungdom är beundransvärt. Deras talförmåga, debattkompetens och kunnande av mötesteknik är överväldigande. Jag var lika imponerad första kongressen, men då mest av min egen förmåga att ha tusen tankar i huvudet samtidigt som jag var fullständigt fokuserad – fem på morgonen. Första dagen på årets kongress var tung. Trots att de i år har bestämt sig för att hålla tiden och avsluta förhandlingar klockan tio, så var den första dagen åh så mycket tyngre. Det var tysta stunder och det var gråt. En hel sal fylld av ungdomar i tårar och en flicka som sjunger om att inte vara ensam om att drömma. Mona Sahlin talade och sa det som vi i SSU har tänkt sedan den 22:a juli. ”Ni är dem, och de är ni.” Hon talar om AUF, våra bröder och systrar.

Jag vet att ämnet är utdraget för de som inte kampanjade med de som nu är lik på bilder i aftonbladet, men för SSU blir det aldrig utdraget. På grund av det som hände, det som ingen orkar men måste tala om, så är ungdomarna i den här salen än mer beundransvärda. De är här i sorg, men med en än mer brinnande motivation och engagemang. Längst ner finns ett andrum med präst och samtalsterapeut. Än har jag inte hört någon som varit där. Alla är alldeles för upptagna med att debattera fram den framtid vi vill se. Det är viktigare än sorg. För oss är det viktigare att jobba framåt, stödja och arbeta tillsammans för en framtid vi drömmer om, där vi inte behöver hålla minnesstunder för våra massakrerade vänner.

Jag är imponerad och överväldigad av den styrka som känns i den här salen. Hur mycket kärlek och gott som varje ungdom vill ge, trots att vi emellan kan vara oense om vissa frågor. I slutändan går vi hem från en kongress riktigt utmattade, men med en gemensam styrka för att slå tillbaka mot de negativa krafterna. Slå tillbaka med ickevåld, med argumentation, rättvisa, demokrati och öppenhet.

Ny krönika!

Jag har varit dålig att lägga upp mina krönikor här, men det är ingenting mot för hur dålig jag har varit på att skriva dem! Den här däremot gillar jag och jag hoppas ni också gör det. Eller åtminstone blir ni provocerade nog att starta en debatt.

(Går även att läsa i Piteå-tidningen eller på deras hemsida!) 

Machokonservativa mörkermän

Ulf Brunnberg, nu tror jag faktiskt inte att du läser Piteå-tidningen, utan jag vill istället rikta det här till alla andra Ulf Brunnbergare där ute som också tycker Sverige har blivit ett land fullt med kärringar, med eller utan penis, för att låna några ord från ett av landets alla kommentarsfält. Alla ni som också känner att det är ta mig tusan dags för er män att slippa de där "feministiska" inredningstipsen, samlivsråden och matlagningsprogrammen.

Ni Ulf Brunnbergare som känner er lite manligare, med lite fler y-kromosomer, och som får större snopp och mer testosteron av att slippa använda fjärrkontrollen, utan kan titta på våld och motorsport hela dagen på en och samma kanal - till er har jag ett ordspråk ni bör fundera över. "Bättre tiga och tas för en narr, än att tala och undanröja alla tvivel."

Menar jag nu att ni inte har rätt till yttrandefrihet? Absolut inte. Jag vill inte på något sätt antyda att ni ska censurera er själva. Snarare vill jag uppmuntra er att tänka efter noga innan ni nyttjar er yttrandefrihet. Vad ni än tror så har faktiskt inte feministtanterna skrämt gubbar till tystnad. Det är inte alla som vill ha en manskanal. Det är inte heller alla som vill ha ett segregerat samhälle med ojämlika förhållanden som skiljer människors rättigheter och skyldigheter enbart baserat på kön. Även om ni Ulf Brunnbergare vill påstå att det bara handlar om en tv-kanal så ni slipper zappa (och "se kvinnotrams") förstår de flesta vad en sådan innebär för samhället. Inte ni, utan alla de där andra som ni säger är skrämda av feministtanter, inte är tillräckligt maskulina, feminister, kvinnor som inte är feminister etcetera. Hade det handlat om bara en tv-kanal så hade hela temat med "män" varit överflödigt. Då hade Ulf Brunnberg och hans likar bara behövt en digitalbox och en fjärrkontroll. Nu är det inte så. Nu handlar det om en mans-kanal. En som är förbehållen det enbart maskulina könet. Märk väl att Ulf Brunnbergare inte har talat om en kanal för män, utan för de maskulina. Det är tydligen skillnad. De män som inte är tillräckligt maskulina får såklart titta, men inte påverka innehållet. Nej, det är förbehållet de riktiga männen.

Jag tror inte på något sätt att Ulf Brunnbergarna är representativa för det manliga könet. Det jag tror att de däremot har lyft är en fråga om segregation som de konservativa vill cementera och andra försöker bryta upp. Kanske är ni inte ens medvetna om det själva, men det ni talar om är den ojämställdhet ni helst av allt vill bevara, om än ni bara är narrar som undanröjt alla tvivel.

Jag hoppas att jag inte var den enda som läste artikeln mellan raderna och tog mig tid för kommentarerna. Jag hoppas fler ser vad Ulf Brunnbergare menar och att det inte handlar om stenåldersmän. Det är moderna människor med omoderna tankar som inte kan eller vill fundera nog långt för att förstå vilken part de har i de ojämlika förhållandena i världen. Det finns de som saknar en könslig apartheid i Sverige. Det tänker jag inte gå med på.

Bakom kulisserna

Min nya krönika var i tidningen i torsdags! Läs den här nedanför:

Bakom kulisserna

Makt visar sig på olika sätt och vad någon vill kalla maktutövning, kallar andra för strunt. Härskartekniker är en sådan sak. Det som den drabbade upplever som maktutövning menar de utövande är petitesser. Makt är en förmåga, en potential att kunna göra något och ha resurserna. Det fula i maktspelet är att det går att utöva makt utan att de drabbade förstår att de blir styrda och lurade. Ta ickehandling som exempel. Ickehandling är underlåtenheten att handla, vilket är ett aktivt sätt att handla, egentligen. Att vara den som har kapaciteten att förändra, göra något och har resurserna för det är att kunna utöva makt. De utövar då makt genom att inte göra något, genom att inte förändra så att deras intressen bibehålls.

Den typen av maktutövning regeringen använder är i mångt och mycket likadan. De värnar sina egna intressen och genom ickehandlingar får de som de vill. När det kommer till de utförsäkrade och de som hamnat i fas 3 så vill regeringen vända bort ansiktet. De nickar och håller med om att det finns fall som trillar mellan stolarna och beklagar det oerhört mycket att så sker. Samtidigt gör de ingenting. Rättelse, de vill lugna de upproriska rösterna genom sin ickehandling, genom att verka som om de ser problemet och agerar som om de bryr sig. Konflikt är nödvändigt för aktion och det är de väldigt medvetna om. De önskar avtrubba den politiska glöden genom att hålla med, och hur diskuterar man med någon som instämmer om man inte ser den ickehandlingen? Hur ställer man någon till svars för det de inte gör? Någon som bevittnar ett mord utan att ingripa går inte fria genom rättsystemet utan skuld eller ansvar, medan politiker gör så konstant.

Regeringen har ett ansvar. Om man kan avgöra att de har kapacitet att utöva makt så måste man också utkräva ansvar när de underlåter sig att göra något åt olika saker, exempelvis fas 3 och utförsäkringarna. Om medborgarna slutar att utkräva ansvar så kommer vi till en punkt där demokratin inte längre fungerar. I grund och botten slutar det med att medborgarna tror sig ha utkrävt ansvar för att regeringen nickar och håller med, samtidigt som det är en ickehandling och medborgarna blir således missnöjda för att de inte har utkrävt ansvar nog långt. Till slut så har vi ett missnöjesparti i riksdagen.

Det grundläggande problemet ligger i att politikerna inte tar ansvar för den makt de har tilldelats och slingrar sig så långt att den representativa demokratin blir lidande. Bristen på ärlighet hos varje parti gör att moderaternas dolda agenda får leva fritt samtidigt som allt agerande blir ett spel för kulisserna och sänker sig till röstfiskeri. Det är dock så lätt att skylla på politikerna och undgå det faktum att den kollektiva insatsen hos medborgarna också har en potential att utöva makt, bara vi slutar tro att allt kommer perfekt paketerat åt oss och att någon annan ordnar saker. Regeringen har ett ansvar som de har struntat i, men vi kan inte låta den politiska glöden avtrubbas.

I spegeln finns bara du

I torsdags var min krönika i tidningen, men jag har haft så mycket annat roligt att pyssla med (som att googla alla final fantasy spel och skumma bilder till skrivbordsunderlägg som jag ska göra). Läs den här nedanför!

I spegeln finns bara du

Det var då ett ständigt tjat om det här att vara precis som man är, det är insidan som räknas och kärleken är blind. Som om utseendet inte spelar roll. Egentligen vet vi ju allihop att det spelar alldeles för stor roll. Vi kan gå med på att människor är ytliga och utseendefixerade. De där bloggarna, killen med kavajen och hårprodukterna, fjortisarna på krogen och hela kändisvärlden. Ja, och så hon på jobbet då, hon ska minsann göra sig till jämt. Vi är ofta himla stolta över att vara nöjda med oss själva i mjukisbyxor på affären. Visst äter vi lite LCHF eller GI, men det är ju för att vi blir så mycket piggare! Sällan vänder vi oss till lunchdejten och beklagar sig över hur jobbigt det är att vi själva är ytliga. Hur mycket tid det tar. Hur ont det gör i själen.

Jag är själv väldigt utseendefixerad. Förut var det värre än nu. Förra veckan var det första gången som jag kunde ärligt känna att jag trivs i min kropp och hellre vill att den ska må bra än se bra ut. Det höll sig nästan en hel vecka. Just precis nu kan jag inte prata med han som älskar mig för så mycket mer än mitt utseende, för att jag bleker tänderna. Det är tre timmar av mitt liv för att jag vill ha mina tänder tre-fyra nyanser vitare. Som om jag ens behöver det. Igår kunde jag äta ett helt glasspaket utan att få dåligt samvete. I mellanstadiet tävlade jag och en vän om vem som kunde väga minst. Idag gör det ingenting om jag går över min målvikt på femtio kg. Det svider, som att skära sig på ett papper, men det är inte längre ett personligt misslyckande. Jag tar inte till ursäkterna ikväll. Jag är ytlig, men det viktigaste för mig är att veta om det och sträva efter att vara nöjd.

Media sägs i samma andetag som ytlighet, påverkan, ideal. Vi tror det finns vissa mallar att sträva efter. De som har ont vet att det är klasskompisar, kollegor och släkt som smular sönder självkänslan. Vi ser att bilder är retuscherade, att sådant är ouppnåeligt. Media kan cementera ett ideal, men det är människor i vår närhet som talar om för oss vad det är som behöver förändras. Att kalla andra ytliga medan man sminkar sig på förfesten är inte att fara med osanning. Däremot hoppas jag att de inser sin egen del. Felet ligger inte i att ta hand om sitt utseende, ha en önskan om att se bra ut eller att på olika sätt förändra sitt utseende genom kemikalier. Det är i behovet som demonerna sitter. Att känna ett måste, att må dåligt över tre kg, sneda tänder, risigt hår, för stora bröst, för knotiga knän – ja allt som vi hittar på. Jag har lite komplex för att mina ögonfransar är ojämnt långa. Ytligheten sitter i oss själva. Det är inte lätt att älska sin kropp, vara tacksam för dess funktioner och känna att utseendet får vara som det vill, omgjort eller orört, så länge det fortfarande är mig själv.

Just nu är jag nöjd, men jag bleker tänderna ändå och imorgon ska jag färga mitt hår. Men det är skönt att veta att världen inte faller samman om jag hade låtit bli. Jag kan vara mitt eget ideal, kan du?

Ungdomarnas bekvämlighet

Min nya krönika är i tidningen idag. Ni kan läsa den på ledarsidan i Piteå-tidningen, på den här länken eller här under:

När Dokument inifrån gjorde sitt avsnitt om arbetsplatserna som är nästan reserverade för ungdomar handlade det inte om dem som står utanför. Det handlade inte om de ungdomar som tvingas bo hemma, är arbetslösa och vars psykiska hälsa faller i en nedåtgående spiral. Nej, det handlade om de ungdomar som faktiskt lyckats skaffa sig ett jobb och gör vad som helst för att ha kvar det. Det är inte lata ungdomar och det är inte ansvarslösa ungdomar.
Det är inte ungdomar som är nöjda med sin situation, men tvingas finna sig i det för att klara av att betala hyran. Det handlar om de som tar varje arbetspass de får, oavsett hur långa eller hur dåligt betalt det än är. De som städar toaletten med en tandborste eller arbetar 12 timmar om dagen, både morgon och nattpassen för att få en lön som närmast tvingar de att fortsätta bo hemma.
Det verkar vara en vedertagen sanning att ungdomar i dag har blivit bekväma och inte vill ta vilket jobb som helst. Som om vi är kräsna och krävande. Så det ser ut i dag på arbetsmarknaden är det snarare tvärtom. Ungdomar vågar inte ens kräva det som de är värda, det som står i deras kontrakt.
Jag tjafsade inte heller över en timmes obetald övertid, helger som inte varit schemalagda och därför inte hamnat i systemet eller att finnas tillgänglig för jour på telefonen varje helg. Min situation var ytterst bekväm, tyckte jag. I jämförelse var den också det, om än inte rimlig eller korrekt.
När jag arbetade två månader i England så trodde jag till och med att jag borde vara tacksam, och det är jag. Trots att det var tolvtimmars fysiskt krävande arbete fem dagar i veckan oavsett sjukdom eller skador för tjugofem kronor i timmen.
Jag stod på ängarna med öppna sår i händerna som hettade av den solvarma metallen från grepen när jag skottade upp hästarnas avföring i skottkärror och förde den många kilo tunga lasten i uppförsbacken, allt medan jag tänkte på hur tacksam jag borde vara över möjligheten att arbeta den sommaren direkt efter studenten. Såren blev infekterade och variga, slets upp när hästarna bråkade och mina arbetsgivare sa att det får man räkna med i det här yrket. Den som arbetat på en ridskola förstår vad tre anställda och fyrtio hästar innebär.
Här i Sverige är det främst inom serviceyrket som ungdomar får anställning, om det nu ens kan räknas till en riktig anställning. Det är sällan heltid, ofta jour och obekväma tider till skrämmande låga löner, alldeles reserverat för ungdomar. Efter att provanställningens månader är över så anställer företaget nästa ungdom, istället för att ge den tidigare anställde ett heltidsarbete. De timanställda får färre och färre pass, de mest obekväma utifall att de skulle protestera mot något i systemet.
Att säga emot har blivit farligt, det känner ungdomar i dag. Då är det lika bra att säga upp lägenheten för jobbet kommer inte att behålla en. Många kommer inte ens så långt som hemifrån, för var i finns poängen när man inte kan vara säker på att ha ett jobb längre än sex månader?

Krönika

Eftersom vi läste om barnbokslitteratur ur ett genusperspektiv så fick min krönika också handla om det.
Varsågoda!

"Det börjas tidigt

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. De är inget tomt ark som kan bli vad som helst i en värld full av redan skrivna regler. Regler som är skrivna utifrån vilket könsorgan som du föddes med. Barnböckerna har färdiga instruktioner för du som pojke eller flicka ska agera och vilka områden som är dina. Det finns inte bara en tydlig manlig dominans bland huvudpersonerna utan de vuxna, som ofta är förebilder, har tydliga könstereotypa roller. Barnen i berättelserna kan vara könsöverskridande i några fall, men omges av typiska kvinnor och män. Pippi Långstrump är ett exempel på ett barn som pressar gränser och likställer farbror med fina damen och själv inte agerar utefter normer. Tommy och Annika däremot har tydliga könstypiska egenskaper, med Annika lite mer avvaktande och protesterar oftare att Pippi går lite för långt emedan Tommy är oftare med på tåget. Tommy och Annikas mamma är dessutom orolig, vårdande och ängslig, vilket också det är könstereotypiskt. När varje barnbok är fylld av föreställningar om hur människor bör vara och det blir en stor del av barnens världs, vore det naivt att påstå att det inte påverkar dem.

Även om det finns en stor variation på barnböcker så finns det fler exempel på konformt genusmönster än det finns fall som strider mot genuskonventionerna. Särskilt de vuxna, de som har makt och agerar förebilder, har tydliga mamma/pappa/kvinna/man-roller. Samtidigt är det kvinnorna som i första hand är föräldrar, emedan männen är män. I barnboken ”Pricken” handlar det om två kaninungar av olika föräldrar som föds väldigt olika sina syskon. Föräldern till Pricken heter i boken Mamma Kanin emedan föräldern till den vita heter Herr Brun. Den boken är ett tydligt exempel på patriarkal dominans då Mamma Kanin är förälder i första hand, samtidigt som hon innehar könsstereotypa egenskaper som ängslighet över vad morfadern kommer att säga om den udda ungen. Herr Brun å andra sidan är självsäker och tar problemet med ro. En analys av etnisk tillhörighet kan också tillämpas på boken. De två ungarna är också väldigt olika genom att den manliga ungen är aktiv och handlingskraftig i sina försök att bli som alla andra, men den kvinnliga ungen blir passiv och uppgiven.

Barnböcker sänder ut budskap, hur fiktiva de än må vara, och det är vad barn suger i sig. Att på det här sättet tydliggöra vilken roll de har som flicka eller pojke ger de två möjligheter istället för hundratals. De blir cementerade i sitt kön och redan som spädbarn behandlas de olika beroende på vilka kläder de bär, av de vuxna. De är aldrig bara barn och det är aldrig bara lek. Det är lek som ska vara tillåten av regler som de ännu inte förstår men belönas eller straffas för socialt. De härmar sina fantasifigurer och framförallt de vuxna och har därmed inte samma möjligheter att utvecklas som fria barn då de vuxna är tydligt färgade av en bestämd könsordning."

Hur förklarar jag så att du förstår?

Idag är min krönika i Piteå-tidningen.

Gå in på deras hemsida eller läs här (jag lägger upp texten här också för att när krönikan blir gammal så fungerar inte länken längre)

"Under din skoltid skrek de inte hora i korridorerna efter dig. Det är inte du som räknar med att få lägre lön än dina manliga kolleger och enligt statistiken borde du vara mer rädd än mig när du promenerar i mörkret, men ändå är det jag som köper överfallsalarmet. Det är inte du som ständigt hör att du borde akta dig för fula gubbar, men blir i stället våldtagen av din snälla killkompis. Du är inte flicka, tjej eller kvinna, och du påstår att vi är jämställda i Sverige.

Du vill jämföra med kvinnorna under svarta tygsjok, kvinnor som tvingas vara hemmafruar, eller kvinnor som gifts bort med någon de inte känner. Men det är svårt att förstå hur det globala sitter ihop och den generella makstrukturen som existerar om man förnekar att ens tjejkompisar på något sätt kan vara en del av det. Vi har ju suttit högt upp på den där jämställdhetslistan hur länge som helst, några tapp neråt gör inte så mycket för det är ju bara kul för de som blivit bättre. Vi har ju inga problem, direkt.
Jag kan berätta hur det är, bara försöka sammanfatta en struktur för stor för mig att helt greppa i min vardagssituation, men jag kan inte svara på varför tjejer inte bara kräver högre lön, går självförsvarskurser, tar plats och kräver det de är berättigade till - lika rättigheter, skyldigheter och lika möjligheter.
Jag kan heller inte förklara i korta ordalag varför det inte blev bättre för de kvinnor som gjorde så. Det är ingenting naturligt med det ologiska valet att sänka halva befolkningen i dagens samhälle. Det är naturligt att ständigt anpassa sig men tydligen så går det inte i den här frågan, eftersom vi fortfarande har antingen snopp eller snippa där mannen är normen och kvinnan det avvikande.

På tretusen tecken kan jag inte ge dig en superlösning samtidigt som jag förklarar problemen. Jag kan synliggöra och jag vill hoppas att illusionen om det jämställda landet tids nog kan hävas för dig som är nöjd, som inte tycker att du påverkas. Du som talar om jämna plågor och säger att de som skrek hora till mig skrek i sin tur bög till dig. Du som vägrar ge plats åt en tjej i styrelser, debatter eller bara samtal emellan vänner, för att det är upp till henne att ta den. För det är upp till var och en att ständigt kräva och vara själviska. Det samhälle som du verkar vilja ha när du diskuterar frågan.
Det finns ingen sammanfattning som du kan läsa och sedan förstå om du redan är blind och inte ser länken mellan din misshandlade grannfru och de maktstrukturer som finns i landet lagom. Det land som numera tar bort sitt jämställdhetsdepartement för att frågan inte prioriteras och där feminism är något farligt och otäckt.
För lika rättigheter, de grundläggande mänskliga värdena gäller inte för dig som tänker att på kort sikt kan förlora på det, oavsett om de säger att alla tjänar på det i slutändan. Det hjälper inte om du redan är blind, så till att börja med borde du öppna ögonen och försöka se det ur mitt perspektiv, som tjej. Skulle du förstå då?"

Fusket med yttrandefriheten

Givetvis i all vardag och Glee-säsonger och gerbilgosning så har jag glömt att länka min krönika från i torsdags. Jag skriver om den ömsesidiga yttrandefriheten och att det inte hjälper att skrika yttrandefrihet bara för att någon inte tycker likadant. Ni hittar den här:

Fusket med yttrandefriheten

Bättre sent än aldrig

Jag har tydligen glömt att ladda upp mina senaste ledarkrönikor. Men det är mycket jag har glömt och dålig uppdatering har det varit också. För övrigt är jag tillbaka i Sverige sedan någon vecka tillbaka.

Framtiden som skulle vara vår
http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5423227

För visst är det en tjej?
http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5518988

Sen så märker det vakna ögat att bloggen inte ser ut som förr. Någon dag ska jag orka knåpa ihop en egen design, men fram tills dess så är jag glad att andra gör det så bra ändå!

Nu ska jag se Mad Men och låtsas att jag inte alls har cravings på Englandsmenyn: tonfisk, pasta, majonnäs med vitlökssmak.

Framtiden som skulle vara vår

Idag är min krönika i Piteå-tidningen och imorgon tar jag studenten.

Oh dear god.

Separationsångesten är på topp.

Framtiden som skulle vara vår, krönikan med studenttema.

Kloka ord

Allt som jag egentligen ville förklara för CUF idag, men inte hade tid till,

Alexander Szögi säger det bättre: Rättslöshet är inte lösningen

"Det bara är så"

Idag är min krönika i Piteå-tidningen.
Jag skriver om "det bara är så"-människor, SD och antifeminismens lögner och att ta debatten med idioter.
Läs gärna:

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5366743

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris

men det gör jag inte.
Istället skrev jag en krönika som går att hitta i Piteå-tidningen eller här:

Dags att ta av skygglapparna

Idag är det snöstorm. På morgonen var det bara mulet så jag tänkte att det vore fint att ha kjol. Det är inte lika fint i snöstorm.
Ikväll ska jag superplugga projektarbete. Skriva skriva skriva. Men först lite våfflor och se klart OZ-avsnittet jag somnade ifrån igår.

Dagens pepp: Ta tio minuter ikväll och skriv ner
minst tre saker om varför du är en så bra människa.

I rättvisans namn - Krönika

Idag är min krönika i tidningen. Om ni inte har Piteå-tidningen hemma går det lika bra att läsa den här:

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5173819

Nu måste jag skynda till skolan trots att jag är sjuk, för jag ska till SYV och bestämma mig för vad jag ska göra av mitt liv. huhuuu~

Jag skulle aldrig våga

"Hon drömmer mardrömmar om döden som får mig att vekna."

Idag känns det inte som att jag har gjort något vettigt. Det har jag visst, men det känns inte så. Jag känner mig lat och faktiskt ganska äcklig. En dusch skulle inte skada och jag hade kunnat dra på mig något annat än mjukisbyxor när jag kom hem. Jag kunde ha diskat. Nej istället lade jag mig och såg Cashback som för övrigt var ganska ovärd, i alla fall med mitt humör. Jag har gjort absolut ingenting sedan jag kom hem. Jag har vilat. Men det får jag ju också göra. Ibland i alla fall. Skrev asjobbigt prov i skolan och jag känner att min hjärna har lagt av någon gång tidigare i veckan. Jag kan liksom inte fokusera. Inte orka.
Om jag lägger mig tidigt ikväll och plockar upp det värsta innan dess så kan imorgon bli produktivt. För när jag är såhär lat så blir jag bara på dåligt humör i slutändan när jag inser att tiden försvann, tid som behövdes för alla de där sakerna jag måste göra.

Ibland får en vara lat. eller?
Nej jag ska nog skriva ihop en lista på grejerna och göra bort minst hälften ikväll. Annars kommer jag inte kunna somna.

Kolla ledarsidan i Piteå-tidningen imorgon, krönikan är med där!

As we're walking on by

Just nu sitter jag och äter choklad och försöker varva ner. Tänkte göra det ett litet tag innan det är dags att springa igen. Alla människor behöver små pauser. Jag är inget undantag. Nu är allting sjukt stressigt. Verkligen verkligen jobbigt stressigt. För det mesta tänker jag att det kommer att gå ändå, men nu undrar jag om det inte är lite vatten över huvudet det här. Men det måste ju gå. Så är det bara.

En krönika har jag skrivit.
http://pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5114666

Att det gör någon ledsen gör det inte roligt

Jag är så trött på alla dessa kommentarer om "klimakteriefemenist" (Ja det var felstavat.), att feminister skulle ständigt propagera och säga NI MÅSTE VARA SOM OSS, att man inte tål ett skämt. "Har du ingen humor eller?" Nej jag tycker inte det är roligt när någon förnedrar mig för en sån oväsentlig sak som mitt kön. Jag tänker inte skratta av artighet.
Att förstöra stämningen? Det ger jag blanka fan i. Jag har ju ändå inte roligt.

Oh well. Det är sånt man dagligen störs sig på. Svårt att låta bli. Sen så ger det en så otroligt mycket att faktiskt läsa de seriösa diskussionerna där folk faktiskt tycker att jämställdhet och rättvisa är bullshit. Man lär sig mycket och kan bemöta människor väldigt mycket lättare. Härligt. Sen så blir man arg och så kan man träna lite när adrenalinet ändå cirkulerar.

Gårdagens skämt: http://mogis.se/

Har förresten en ny krönika ute. Var i Piteå tidningen 26/11. http://pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5025996
En lustig grej som hände i lördags var att jag blev igenkänd när jag var ute med vännerna på Pentryt. För att jag hade skrivit i PT då. Oh crap den var riktigt ovanlig. Men det känns alltid så bra att få creds för det man gör!

Fixade gymkortet idag så det är bara att hålla träningsvärken levande nu. Pendlar skolan +restuppgifter med körlektioner och gym. SSU tar ju också endel tid, men mindre än tidigare. Tur det, för redan som det är räcker inte dygnet till. Inte om man vill må bra samtidigt.

Imorgon tänkte jag köra igång med Cosmopolitans julkalender. Inte slaviskt, men jag har aldrig tyckt om julen något vidare så jag tänkte väl försöka peppa lite julkänsla. Dessutom är det riktigt mysiga grejer de föreslår. Visserligen handlar mycket om att spendera, men jag tänkte göra om allting till billiga alternativ istället.

Jag längtar till torsdag.