Ungdomarnas bekvämlighet

Min nya krönika är i tidningen idag. Ni kan läsa den på ledarsidan i Piteå-tidningen, på den här länken eller här under:

När Dokument inifrån gjorde sitt avsnitt om arbetsplatserna som är nästan reserverade för ungdomar handlade det inte om dem som står utanför. Det handlade inte om de ungdomar som tvingas bo hemma, är arbetslösa och vars psykiska hälsa faller i en nedåtgående spiral. Nej, det handlade om de ungdomar som faktiskt lyckats skaffa sig ett jobb och gör vad som helst för att ha kvar det. Det är inte lata ungdomar och det är inte ansvarslösa ungdomar.
Det är inte ungdomar som är nöjda med sin situation, men tvingas finna sig i det för att klara av att betala hyran. Det handlar om de som tar varje arbetspass de får, oavsett hur långa eller hur dåligt betalt det än är. De som städar toaletten med en tandborste eller arbetar 12 timmar om dagen, både morgon och nattpassen för att få en lön som närmast tvingar de att fortsätta bo hemma.
Det verkar vara en vedertagen sanning att ungdomar i dag har blivit bekväma och inte vill ta vilket jobb som helst. Som om vi är kräsna och krävande. Så det ser ut i dag på arbetsmarknaden är det snarare tvärtom. Ungdomar vågar inte ens kräva det som de är värda, det som står i deras kontrakt.
Jag tjafsade inte heller över en timmes obetald övertid, helger som inte varit schemalagda och därför inte hamnat i systemet eller att finnas tillgänglig för jour på telefonen varje helg. Min situation var ytterst bekväm, tyckte jag. I jämförelse var den också det, om än inte rimlig eller korrekt.
När jag arbetade två månader i England så trodde jag till och med att jag borde vara tacksam, och det är jag. Trots att det var tolvtimmars fysiskt krävande arbete fem dagar i veckan oavsett sjukdom eller skador för tjugofem kronor i timmen.
Jag stod på ängarna med öppna sår i händerna som hettade av den solvarma metallen från grepen när jag skottade upp hästarnas avföring i skottkärror och förde den många kilo tunga lasten i uppförsbacken, allt medan jag tänkte på hur tacksam jag borde vara över möjligheten att arbeta den sommaren direkt efter studenten. Såren blev infekterade och variga, slets upp när hästarna bråkade och mina arbetsgivare sa att det får man räkna med i det här yrket. Den som arbetat på en ridskola förstår vad tre anställda och fyrtio hästar innebär.
Här i Sverige är det främst inom serviceyrket som ungdomar får anställning, om det nu ens kan räknas till en riktig anställning. Det är sällan heltid, ofta jour och obekväma tider till skrämmande låga löner, alldeles reserverat för ungdomar. Efter att provanställningens månader är över så anställer företaget nästa ungdom, istället för att ge den tidigare anställde ett heltidsarbete. De timanställda får färre och färre pass, de mest obekväma utifall att de skulle protestera mot något i systemet.
Att säga emot har blivit farligt, det känner ungdomar i dag. Då är det lika bra att säga upp lägenheten för jobbet kommer inte att behålla en. Många kommer inte ens så långt som hemifrån, för var i finns poängen när man inte kan vara säker på att ha ett jobb längre än sex månader?