I spegeln finns bara du
Det var då ett ständigt tjat om det här att vara precis som man är, det är insidan som räknas och kärleken är blind. Som om utseendet inte spelar roll. Egentligen vet vi ju allihop att det spelar alldeles för stor roll. Vi kan gå med på att människor är ytliga och utseendefixerade. De där bloggarna, killen med kavajen och hårprodukterna, fjortisarna på krogen och hela kändisvärlden. Ja, och så hon på jobbet då, hon ska minsann göra sig till jämt. Vi är ofta himla stolta över att vara nöjda med oss själva i mjukisbyxor på affären. Visst äter vi lite LCHF eller GI, men det är ju för att vi blir så mycket piggare! Sällan vänder vi oss till lunchdejten och beklagar sig över hur jobbigt det är att vi själva är ytliga. Hur mycket tid det tar. Hur ont det gör i själen.
Jag är själv väldigt utseendefixerad. Förut var det värre än nu. Förra veckan var det första gången som jag kunde ärligt känna att jag trivs i min kropp och hellre vill att den ska må bra än se bra ut. Det höll sig nästan en hel vecka. Just precis nu kan jag inte prata med han som älskar mig för så mycket mer än mitt utseende, för att jag bleker tänderna. Det är tre timmar av mitt liv för att jag vill ha mina tänder tre-fyra nyanser vitare. Som om jag ens behöver det. Igår kunde jag äta ett helt glasspaket utan att få dåligt samvete. I mellanstadiet tävlade jag och en vän om vem som kunde väga minst. Idag gör det ingenting om jag går över min målvikt på femtio kg. Det svider, som att skära sig på ett papper, men det är inte längre ett personligt misslyckande. Jag tar inte till ursäkterna ikväll. Jag är ytlig, men det viktigaste för mig är att veta om det och sträva efter att vara nöjd.
Media sägs i samma andetag som ytlighet, påverkan, ideal. Vi tror det finns vissa mallar att sträva efter. De som har ont vet att det är klasskompisar, kollegor och släkt som smular sönder självkänslan. Vi ser att bilder är retuscherade, att sådant är ouppnåeligt. Media kan cementera ett ideal, men det är människor i vår närhet som talar om för oss vad det är som behöver förändras. Att kalla andra ytliga medan man sminkar sig på förfesten är inte att fara med osanning. Däremot hoppas jag att de inser sin egen del. Felet ligger inte i att ta hand om sitt utseende, ha en önskan om att se bra ut eller att på olika sätt förändra sitt utseende genom kemikalier. Det är i behovet som demonerna sitter. Att känna ett måste, att må dåligt över tre kg, sneda tänder, risigt hår, för stora bröst, för knotiga knän – ja allt som vi hittar på. Jag har lite komplex för att mina ögonfransar är ojämnt långa. Ytligheten sitter i oss själva. Det är inte lätt att älska sin kropp, vara tacksam för dess funktioner och känna att utseendet får vara som det vill, omgjort eller orört, så länge det fortfarande är mig själv.
Just nu är jag nöjd, men jag bleker tänderna ändå och imorgon ska jag färga mitt hår. Men det är skönt att veta att världen inte faller samman om jag hade låtit bli. Jag kan vara mitt eget ideal, kan du?
