Hur långt får det egentligen gå?

Krönikan från i torsdags.

För varje nyhet, för varje utspel i politiken så känner jag hur lusten och glädjen sugs ur mig. Jag önskar jag kände en konstruktiv ilska, något jag kunde använda min frustration till. Det är lite som att börja dagen med att ha försovit sig, slå i tån på väg ur sängen, få diarré och upptäcka att allt papper är slut. En rätt kass dag alltså, då man helst hade gått och lagt sig igen. Så känner jag lite inför politiken idag. Jag brinner starkare än förr för fler frågor än tidigare, men ändå är jag trött på ett annat sätt. Förmodligen är det min inställning som bör förändras, men ändå kan jag känna att det nog finns mer att skylla på än så, för vad är egentligen politiken idag?

   Enligt forskning om utbildningsväsendet tas besluten inte längre för att undersökningar och fakta stödjer dessa, utan populism eller ideologi är styrande för vad som genomförs. De förändringar som Jan Björklund har gjort i skolan är handlingar som tvärt strider mot tidigare forskning samt alla dessa remisser de har gjort. Men rent ideologiskt är det för dem vettigt att gör så. Lärarlegitimationen som de påstår ska höja läraryrkets status kontrolleras av bemanningsföretaget Proffice, som erkänt sig ha anordnat en tävling om vilka som kunde kolla igenom lärarlegitimationsansökningar på kortast tid. Kvalitativt arbete är inte vad jag skulle kalla det. Vad är en legitimation värd om ansökan kan beslutas om på tre minuter? Då har vi inte ens talat om att ett flertal legitimationer blir felaktiga. Proffice får fortsatt ansvar över legitimationerna.

   Carema har varit ordentligt i blåsvädret för hur de hanterat äldrevården med vägda blöjor och så vidare. Ändå får de mer och mer inflytande över äldrevården då de köper upp den för knappt några pengar alls. Media avsätter partiledare, Sverige behåller tvångssteriliseringslagarna, finansministern ljuger och folkomröstningar ignoreras av makthavare i diskussioner.
Så jag är trött. Jag är trött på att diskutera med folk som säger att ”feminism är inte jämställt för att det heter feminism” och jag är trött på att höra att vår sittande regering gör ett fantastiskt jobb, när verkligheten är den motsatta. Jag är trött på att tidningarna skriver om högerns makthavare som kysser spädbarn och räddar nallar. Det enda jag kan glädjas åt är anarkin som hackergruppen Anonymous har startat för det verkar vara det enda som fungerar som en motpol. Det är ganska tragiskt att det ska gå så långt. Nu mer än någonsin behövs det eldsjälar, men jag är rädd att för många har slocknat för att de precis som jag är trötta på skitsnacket i en allt mer absurd värld.

Resten förresten

Nu har jag skrivit en rest-uppgift jag inte hade behövt skriva. Men det är chill, nu är en kurs helt klar och bara lite kvar på en annan. Och en shitload på en tredje. Men fan, det går framåt.

Jag har ju ändå städat/tvättat/tränat idag också. Det måste väl räknas? eller?

Ska ändå fortsätta plugga. Bara för att jag kan (måstemåstemåstebordebordebordeknivenmotstrupen)! SÅDESÅ.

ehe.

Tankar från Palmesalen

Jag kom på att jag inte lagt upp min senaste krönika och det måste givetvis åtgärdas!
Hela den är egentligen bara skryt om min multitasking-förmåga. För seriöst, det var skills att skriva mitt i SSU-kongress-görat. Like a boss, typ.

Tankar från Palmesalen

I skrivande stund sitter jag på SSU-kongressens andra dag, men det är första dagen i plena. Lyckligtvis, precis som förra kongressen, har ett uttömmande utskottsarbete skett innan och det är endast de principiella frågorna som debatteras flitigt. Välfärdsprogrammets första delar ska just gå till omröstning och jag avundas inte de som är på sin första kongress. Det är många olika förslag, vilka ska ställas mot varandra, vilka står vårt distrikt bakom och hur funkar egentligen det där med att delegationsledaren antingen sträcker upp en röd bärplockare eller en grön kåsa? Jag var snabblärd under förra kongressen och är redan nu med i spelet. Men jag blir imponerad av ungdomars kapacitet. Mötesteknik är inte lätt och ännu svårare om man försöker skriva krönika samt att delegationsledaren är sen med att visa de instruerande instrumenten. Att ungdomar födda -95 kliver upp i talarstolen och debatterar för sina yrkanden för att sedan hänga med i vad som är bifall förbundsstyrelsen och vad som är avslag från förbundsstyrelsen men som röstas som bifall. Va? Nej jag vet inte heller, men jag förstår det. Tydligen. Den röda bärplockaren och den gröna kåsan underlättar givetvis.

Min mening är att dagens ungdom är beundransvärt. Deras talförmåga, debattkompetens och kunnande av mötesteknik är överväldigande. Jag var lika imponerad första kongressen, men då mest av min egen förmåga att ha tusen tankar i huvudet samtidigt som jag var fullständigt fokuserad – fem på morgonen. Första dagen på årets kongress var tung. Trots att de i år har bestämt sig för att hålla tiden och avsluta förhandlingar klockan tio, så var den första dagen åh så mycket tyngre. Det var tysta stunder och det var gråt. En hel sal fylld av ungdomar i tårar och en flicka som sjunger om att inte vara ensam om att drömma. Mona Sahlin talade och sa det som vi i SSU har tänkt sedan den 22:a juli. ”Ni är dem, och de är ni.” Hon talar om AUF, våra bröder och systrar.

Jag vet att ämnet är utdraget för de som inte kampanjade med de som nu är lik på bilder i aftonbladet, men för SSU blir det aldrig utdraget. På grund av det som hände, det som ingen orkar men måste tala om, så är ungdomarna i den här salen än mer beundransvärda. De är här i sorg, men med en än mer brinnande motivation och engagemang. Längst ner finns ett andrum med präst och samtalsterapeut. Än har jag inte hört någon som varit där. Alla är alldeles för upptagna med att debattera fram den framtid vi vill se. Det är viktigare än sorg. För oss är det viktigare att jobba framåt, stödja och arbeta tillsammans för en framtid vi drömmer om, där vi inte behöver hålla minnesstunder för våra massakrerade vänner.

Jag är imponerad och överväldigad av den styrka som känns i den här salen. Hur mycket kärlek och gott som varje ungdom vill ge, trots att vi emellan kan vara oense om vissa frågor. I slutändan går vi hem från en kongress riktigt utmattade, men med en gemensam styrka för att slå tillbaka mot de negativa krafterna. Slå tillbaka med ickevåld, med argumentation, rättvisa, demokrati och öppenhet.

Bakom kulisserna

Min nya krönika var i tidningen i torsdags! Läs den här nedanför:

Bakom kulisserna

Makt visar sig på olika sätt och vad någon vill kalla maktutövning, kallar andra för strunt. Härskartekniker är en sådan sak. Det som den drabbade upplever som maktutövning menar de utövande är petitesser. Makt är en förmåga, en potential att kunna göra något och ha resurserna. Det fula i maktspelet är att det går att utöva makt utan att de drabbade förstår att de blir styrda och lurade. Ta ickehandling som exempel. Ickehandling är underlåtenheten att handla, vilket är ett aktivt sätt att handla, egentligen. Att vara den som har kapaciteten att förändra, göra något och har resurserna för det är att kunna utöva makt. De utövar då makt genom att inte göra något, genom att inte förändra så att deras intressen bibehålls.

Den typen av maktutövning regeringen använder är i mångt och mycket likadan. De värnar sina egna intressen och genom ickehandlingar får de som de vill. När det kommer till de utförsäkrade och de som hamnat i fas 3 så vill regeringen vända bort ansiktet. De nickar och håller med om att det finns fall som trillar mellan stolarna och beklagar det oerhört mycket att så sker. Samtidigt gör de ingenting. Rättelse, de vill lugna de upproriska rösterna genom sin ickehandling, genom att verka som om de ser problemet och agerar som om de bryr sig. Konflikt är nödvändigt för aktion och det är de väldigt medvetna om. De önskar avtrubba den politiska glöden genom att hålla med, och hur diskuterar man med någon som instämmer om man inte ser den ickehandlingen? Hur ställer man någon till svars för det de inte gör? Någon som bevittnar ett mord utan att ingripa går inte fria genom rättsystemet utan skuld eller ansvar, medan politiker gör så konstant.

Regeringen har ett ansvar. Om man kan avgöra att de har kapacitet att utöva makt så måste man också utkräva ansvar när de underlåter sig att göra något åt olika saker, exempelvis fas 3 och utförsäkringarna. Om medborgarna slutar att utkräva ansvar så kommer vi till en punkt där demokratin inte längre fungerar. I grund och botten slutar det med att medborgarna tror sig ha utkrävt ansvar för att regeringen nickar och håller med, samtidigt som det är en ickehandling och medborgarna blir således missnöjda för att de inte har utkrävt ansvar nog långt. Till slut så har vi ett missnöjesparti i riksdagen.

Det grundläggande problemet ligger i att politikerna inte tar ansvar för den makt de har tilldelats och slingrar sig så långt att den representativa demokratin blir lidande. Bristen på ärlighet hos varje parti gör att moderaternas dolda agenda får leva fritt samtidigt som allt agerande blir ett spel för kulisserna och sänker sig till röstfiskeri. Det är dock så lätt att skylla på politikerna och undgå det faktum att den kollektiva insatsen hos medborgarna också har en potential att utöva makt, bara vi slutar tro att allt kommer perfekt paketerat åt oss och att någon annan ordnar saker. Regeringen har ett ansvar som de har struntat i, men vi kan inte låta den politiska glöden avtrubbas.

Det här med stjärntecken

Nu har jag aldrig varit den som tror blint på spådomar, varken lyckokakor, horoskop eller tarotkort. Det fascinerar mig och jag tycker om när det stämmer. Det är en mysig syssla.

Dagens horoskop: "It's easy for everyone to get too wound up in their feelings and you could find yourself chasing yourself in circles until you fall down."

Jag kan väl inte påstå att det är klockrent, men däremot har meningen sin poäng om än det inte stämmer just nu.
Jag önskar faktiskt att jag hade en tarotkortlek. Vore inte dumt. Inte dumt alls. Nu ska man börja dagen. 

Ligg steget före!

Nya vårskor, genvägarna till drömjobbet och allt annat ytligt och mysigt som går att sätta i Cosmopolitan tänkte jag läsa idag. Jag hörde att det är fettisdag och eftersom jag inte äter semlor så tycker jag det är en fantastisk idé att svulla sig på annat. Så jag har saltiner och mjukost, lite godis och chokladmjölk. Slår vilken semla som helst när jag kombinerar det med täcken, tända ljus och tidningar. Det blir nog en kärleksfilm ikväll också.

Ikväll har jag visserligen varit och bestämt min framtid, ungefär. Jag gick till utbildningsmässan på Nolia och fyllde i tävlingar, letade godis/pennor/kondomer som sig bör och hann med att prata med syven för umeå universitet. Svenska och psykologi, det låter väl bra? Tydligen ovanlig kombination tyckte dem, men mig passar det perfekt.
Så nu när mitt öde är beslutat så måste jag ju göra bort alla grejer till gymnasiet. Högen har blivit lite föööör massiv känner jag. Men det hinns med idag!

Svar på kommentar

Mamsi sa...

det är ju inte så att du ska bestämma det idag men det börjar vara dags att se i vilken riktning det ska gå. Den 15 april har du på dig till att veta vilka knappar du ska trycka på ;)

Svar: Joo, jag vet. Jag är ju säker på att det är lärarutbildningen som blir, med ingångsinriktning svenska. Sen så får det andra ämnet bli psykologi tror jag. Eller bild. eller något annat. Det är inte lika noga. Jag velar mest mellan städer, faktiskt. Det lutar åt Umeå rätt mycket nu, så jag tänkte åka ner på deras öppet hus-dag. :)

Audrey-flickorna

Jag är trött. Har avslutat min första APU-dag vid Komvux och det var riktigt trevligt. Det känns rätt, där någonstans i maggropen, när jag pysslar med ledargrejer. lärargrejer. Kanske det är det här man ska göra av sitt liv? Det vore kanske inte så dumt.
Jag ska även få hålla två lektioner. En om att skriva och en om miljökvalitetsmålen. och så ska jag vara en dag på EC i Boden.
Tänk om man skulle komma på det nu. Det där man ska göra. Då vore det ju så lätt att rikta uppmärksamheten, inte bara hinna med så mycket som möjligt för man kan inte välja.
En annan grej som upptar min tankeverksamhet är den här boken jag har börjat läsa. Audrey-flickorna av Monika Björk, som delvis handlar om vad som händer på en gömd ö då tjejmaffian växt upp och delvis allt de tänker tillbaka till under tiden de befinner sig på ön. Tjejmaffia på expressen med under och överpotäter, norrlandsproletärer och torrfittor. Jag älskar den. De reflekterar över hur lite och hur mycket som har hänt sedan 70-talet på jämställdhetsfronten.

Den inspirerar mig, för jag tror jag är hes efter alla rop på rättvisa och jag vill bara gråta av frustrationen när ännu en människa säger "det bara är så". Ska jag vara helt ärlig önskar jag ibland att man inte visste. Lyckligt ovetande antar jag att vi kallar det. Fast allra helst önskar jag att fler visste. Förstod. För jag vägrar tänka att något "bara är så", för då kan vi ju lika gärna ge upp. Det funkar inte för mig. Synd.
Jag tänker vara feminist ändå.
Oavsett om ni kallar det bitterfitta, torrfitta, "har du inte fått dig nå kuk eller?", ragata, bitch, manshatare.

Din Y kromosom gör dig inte mer kompetent än min X kromosom. Min mens gör mig inte vidrigare än din smegma. Vi är lika vidriga, underbara, idiotiska och fantastiska.

och jag vägrar tycka att någonting bara är så.
Nä nu måste jag läsa vidare.