Bakom kulisserna

Min nya krönika var i tidningen i torsdags! Läs den här nedanför:

Bakom kulisserna

Makt visar sig på olika sätt och vad någon vill kalla maktutövning, kallar andra för strunt. Härskartekniker är en sådan sak. Det som den drabbade upplever som maktutövning menar de utövande är petitesser. Makt är en förmåga, en potential att kunna göra något och ha resurserna. Det fula i maktspelet är att det går att utöva makt utan att de drabbade förstår att de blir styrda och lurade. Ta ickehandling som exempel. Ickehandling är underlåtenheten att handla, vilket är ett aktivt sätt att handla, egentligen. Att vara den som har kapaciteten att förändra, göra något och har resurserna för det är att kunna utöva makt. De utövar då makt genom att inte göra något, genom att inte förändra så att deras intressen bibehålls.

Den typen av maktutövning regeringen använder är i mångt och mycket likadan. De värnar sina egna intressen och genom ickehandlingar får de som de vill. När det kommer till de utförsäkrade och de som hamnat i fas 3 så vill regeringen vända bort ansiktet. De nickar och håller med om att det finns fall som trillar mellan stolarna och beklagar det oerhört mycket att så sker. Samtidigt gör de ingenting. Rättelse, de vill lugna de upproriska rösterna genom sin ickehandling, genom att verka som om de ser problemet och agerar som om de bryr sig. Konflikt är nödvändigt för aktion och det är de väldigt medvetna om. De önskar avtrubba den politiska glöden genom att hålla med, och hur diskuterar man med någon som instämmer om man inte ser den ickehandlingen? Hur ställer man någon till svars för det de inte gör? Någon som bevittnar ett mord utan att ingripa går inte fria genom rättsystemet utan skuld eller ansvar, medan politiker gör så konstant.

Regeringen har ett ansvar. Om man kan avgöra att de har kapacitet att utöva makt så måste man också utkräva ansvar när de underlåter sig att göra något åt olika saker, exempelvis fas 3 och utförsäkringarna. Om medborgarna slutar att utkräva ansvar så kommer vi till en punkt där demokratin inte längre fungerar. I grund och botten slutar det med att medborgarna tror sig ha utkrävt ansvar för att regeringen nickar och håller med, samtidigt som det är en ickehandling och medborgarna blir således missnöjda för att de inte har utkrävt ansvar nog långt. Till slut så har vi ett missnöjesparti i riksdagen.

Det grundläggande problemet ligger i att politikerna inte tar ansvar för den makt de har tilldelats och slingrar sig så långt att den representativa demokratin blir lidande. Bristen på ärlighet hos varje parti gör att moderaternas dolda agenda får leva fritt samtidigt som allt agerande blir ett spel för kulisserna och sänker sig till röstfiskeri. Det är dock så lätt att skylla på politikerna och undgå det faktum att den kollektiva insatsen hos medborgarna också har en potential att utöva makt, bara vi slutar tro att allt kommer perfekt paketerat åt oss och att någon annan ordnar saker. Regeringen har ett ansvar som de har struntat i, men vi kan inte låta den politiska glöden avtrubbas.