Jag ska alltid vara din soldat

Jag läste ut Hungerflickan av Hillevi Wahl. Eller egentligen läste jag ut den för ett bra tag sedan, men det tar ett tag att ta in det man just har läst. Det är en färgstark berättelse som jag definitivt skulle rekommendera, till unga vuxna, gamla vuxna och alla som känner sig däremellan eller bara intresserad. Det var dock inte boken jag tänkte på när jag skrev rubriken till inlägget.

Det var en mening ur boken, ett citat.

"Sexton snart sjutton är inte en ålder, det är ett krigstillstånd."

Ja det är det. Jag har närmare till sjutton år i mitt huvud än vad jag har i dagar, månader eller de två futtiga åren. Ett krigstillstånd som gör unga vuxna till krigsbarn av olika erfarenheter.

Krönika

Eftersom vi läste om barnbokslitteratur ur ett genusperspektiv så fick min krönika också handla om det.
Varsågoda!

"Det börjas tidigt

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. De är inget tomt ark som kan bli vad som helst i en värld full av redan skrivna regler. Regler som är skrivna utifrån vilket könsorgan som du föddes med. Barnböckerna har färdiga instruktioner för du som pojke eller flicka ska agera och vilka områden som är dina. Det finns inte bara en tydlig manlig dominans bland huvudpersonerna utan de vuxna, som ofta är förebilder, har tydliga könstereotypa roller. Barnen i berättelserna kan vara könsöverskridande i några fall, men omges av typiska kvinnor och män. Pippi Långstrump är ett exempel på ett barn som pressar gränser och likställer farbror med fina damen och själv inte agerar utefter normer. Tommy och Annika däremot har tydliga könstypiska egenskaper, med Annika lite mer avvaktande och protesterar oftare att Pippi går lite för långt emedan Tommy är oftare med på tåget. Tommy och Annikas mamma är dessutom orolig, vårdande och ängslig, vilket också det är könstereotypiskt. När varje barnbok är fylld av föreställningar om hur människor bör vara och det blir en stor del av barnens världs, vore det naivt att påstå att det inte påverkar dem.

Även om det finns en stor variation på barnböcker så finns det fler exempel på konformt genusmönster än det finns fall som strider mot genuskonventionerna. Särskilt de vuxna, de som har makt och agerar förebilder, har tydliga mamma/pappa/kvinna/man-roller. Samtidigt är det kvinnorna som i första hand är föräldrar, emedan männen är män. I barnboken ”Pricken” handlar det om två kaninungar av olika föräldrar som föds väldigt olika sina syskon. Föräldern till Pricken heter i boken Mamma Kanin emedan föräldern till den vita heter Herr Brun. Den boken är ett tydligt exempel på patriarkal dominans då Mamma Kanin är förälder i första hand, samtidigt som hon innehar könsstereotypa egenskaper som ängslighet över vad morfadern kommer att säga om den udda ungen. Herr Brun å andra sidan är självsäker och tar problemet med ro. En analys av etnisk tillhörighet kan också tillämpas på boken. De två ungarna är också väldigt olika genom att den manliga ungen är aktiv och handlingskraftig i sina försök att bli som alla andra, men den kvinnliga ungen blir passiv och uppgiven.

Barnböcker sänder ut budskap, hur fiktiva de än må vara, och det är vad barn suger i sig. Att på det här sättet tydliggöra vilken roll de har som flicka eller pojke ger de två möjligheter istället för hundratals. De blir cementerade i sitt kön och redan som spädbarn behandlas de olika beroende på vilka kläder de bär, av de vuxna. De är aldrig bara barn och det är aldrig bara lek. Det är lek som ska vara tillåten av regler som de ännu inte förstår men belönas eller straffas för socialt. De härmar sina fantasifigurer och framförallt de vuxna och har därmed inte samma möjligheter att utvecklas som fria barn då de vuxna är tydligt färgade av en bestämd könsordning."

Du är också värd att älskas

Jag kom just hem med bussen, för min mössa har jag fortfarande glömt hos en vän, men en vacker slöja värmer och döljer håret som skulle behöva en tvätt. Kanske ett bad ikväll?

Jag slängde just in lite mat i mikron och började fundera. Jag vet att jag inte är helt ensam om det, men sådär supervanligt vet jag väl inte om det är, men... Ibland så kan allting vara riktigt fint städat. Golven är skurade, listerna rengjorda, disken i urtorkade skåp och alla böcker dammtorkade. Jag kan känna mig säker inför kommande prov, inga arbeten har en nära deadline och allting flyter på riktigt bra. Ändå sitter jag och grämer mig för att mikron borde bli rengjord. Byrån borde jag också torka ur. Sen kan jag ju plugga en extra vända, eller är det inte dags att planera upp den där studiecirkeln nu när jag har tid? Ingen dör av att jag missade att torka ur besticklådan, men det finns i mitt huvud och får mitt hjärta att slå dubbla slag. Ibland funderar jag på om det kanske är dags att lugna ner sig lite och ställa lite lägre krav. När en alltid går runt och väntar på att bli avslöjad, att en har bara haft tur genom alla MVG och när som helst kommer alla komma på att nej, jag kanske inte är särskilt klyftig ändå.
De dagarna kanske jag borde läsa en bok och göra ingenting, fast i slutändan har jag ändå startat upp tre olika projekt. För att jag trodde att jag hade tid. Kanske borde lägga av med det, men mikron stör mig idag också. Trots att jag har så mycket annat jag måste måste måste stressa mig igenom tills imorgon.

Livet är inte alltid lätt. Det ska minsann bli det där badet ikväll.

Började läsa en bok i skolan idag, "Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt". Jag mår fruktansvärt illa när det är utdrag ur förhör och domar. En fjortonårig tjej, nio killar, ett garage.

Jag som oroade mig för en smutsig mikro.

Hon gick med hösten

Början på det som ska bli något litterärt och fint i slutändan, snart faktiskt. Vad tror ni?

"Prolog:
Musiken från plan tre, fotsteg närmar sig plan fyra och alla ljud fick trapphuset att skrika tomhet. Det luktar matos från lägenhet 9 och gårdagens fest i trean stinker i dörrspringan. I en järnsäng som för länge sedan gett upp, till och med gnisslet hade tystnat, ligger hon blottad för det som inte är ett liv. Hon lyssnar på ljuden och gissar vem som kommer hem, vem som bara lämnar sitt näste för att slänga soporna. Bilder flimrar från andras liv medan hon har pausat sitt eget. Alla andra dagar trycker hon rewind, för att leva lite mer, även om det är dagar som redan passerat. Det finns en trygghet i att återuppspela det som varit, oavsett vilken känsla det än kan ge. Det är tider hon kan hantera, situationer hon kan förstå och då är ingenting spontant och ingenting är farligt. Det är klart det finns dagar då allt är nu, play, men de dagarna har inte tjugofyra timmar eller kanske ens tre. Aldrig har hon spolat fram.
Här fanns inga evigheter, här fanns bara tid. Väggar talade om historia men aldrig om människor.
Kapitel 1:
”Jag har inte tid att röka.”
Det sa hon till dem en sensommarkväll på stranden, såsom alla vackra historier börjar. Någon tände en cigarett och placerade paketet i fickan.
”Det är skitsnack att vi är i det här tillsammans,” utbrast hon. ”Ingen kan vara tillsammans med någon här. I så fall hade vi inte känt oss så jävla ensamma i ett rum fullt med folk. Man kan inte vara ensam om man är tillsammans med någon. Man kan inte vara skit då. För även om den andra är skit, spya eller piss så blir det gegga av alltihop och gegga är bättre än skit.”
Tystnaden föll. Den gjorde så ibland. När de pratar så pratar de om ingenting. Folk bara säger saker. Jag ser det hända överallt.
”Så är det bara.” säger hon igen, som något sorts avslut.
Utifall att vi inte förstod. Eller lyssnade.
Sensommarkvällar vet ingen vad man vill ha. Allt, skulle inte räcka. Man vill insupa allt liv, men istället lever man och super. Ingen här är frisk.
Vi skulle kunna säga att vi tycker om det så, men då hade vi ljugit. Ingen tycker väl om det egentligen. Det är väl bara det att ingen tänkt på att det finns andra alternativ. Vi vet inte hur man gör.
Ikväll är himlen är lika grå som vårt gemensamma humör. Sanden börjar bli kall och jag vill vara den sista att erkänna det, men nu måste jag ta på mig jackan. Det är lediga dagar och långa nätter, då ingen vet om klockan är tre på natten eller dagen utan vi går till macken och frågar. Vi är harmlösa, dessa nätter. Farligast för oss själva.
Jag har aldrig räknat hur många vi är i genomsnitt. Det har inte hon heller, även fast vi båda brukar räkna väldigt mycket, men vi räknar kanske bara det som vi tror betyder något för oss själva. Ingen orkade som oss två, så det varierar alltid vilka andra som är på. När en ger upp blir den ersatt av någon annan. Inte för att människorna inte betyder något. Det är väl bara det att ingenting riktigt betyder någonting. För de flesta låter det lite sorgligt, men jag tänker att det är rätt skönt. Jag har inte ens min värdighet kvar att förlora då. Kanske var det den som försvann först.

Sveriges sexigaste gris
singel på krogen
när ingen annan ser flaskan
sönderslagen utblottad torr
ingen gillar dig egentligen
och du allra minst

dagarna du låste in
i världarna du gömde
någonstans mellan lakan
som bär din dna och endast
din, bara du.
ibland önskar du dig en katt

för frälsning får du bara
i sällskap och aldrig
så ensamt som det kan bli
när bara krukväxterna hör på

du önskar du hade en vän till
men du önskar dig alltid
något annat än det här
och när du egentligen är nöjd

så önskar du dig
lite till
lite längre
härifrån."