Tankar från Palmesalen

Jag kom på att jag inte lagt upp min senaste krönika och det måste givetvis åtgärdas!
Hela den är egentligen bara skryt om min multitasking-förmåga. För seriöst, det var skills att skriva mitt i SSU-kongress-görat. Like a boss, typ.

Tankar från Palmesalen

I skrivande stund sitter jag på SSU-kongressens andra dag, men det är första dagen i plena. Lyckligtvis, precis som förra kongressen, har ett uttömmande utskottsarbete skett innan och det är endast de principiella frågorna som debatteras flitigt. Välfärdsprogrammets första delar ska just gå till omröstning och jag avundas inte de som är på sin första kongress. Det är många olika förslag, vilka ska ställas mot varandra, vilka står vårt distrikt bakom och hur funkar egentligen det där med att delegationsledaren antingen sträcker upp en röd bärplockare eller en grön kåsa? Jag var snabblärd under förra kongressen och är redan nu med i spelet. Men jag blir imponerad av ungdomars kapacitet. Mötesteknik är inte lätt och ännu svårare om man försöker skriva krönika samt att delegationsledaren är sen med att visa de instruerande instrumenten. Att ungdomar födda -95 kliver upp i talarstolen och debatterar för sina yrkanden för att sedan hänga med i vad som är bifall förbundsstyrelsen och vad som är avslag från förbundsstyrelsen men som röstas som bifall. Va? Nej jag vet inte heller, men jag förstår det. Tydligen. Den röda bärplockaren och den gröna kåsan underlättar givetvis.

Min mening är att dagens ungdom är beundransvärt. Deras talförmåga, debattkompetens och kunnande av mötesteknik är överväldigande. Jag var lika imponerad första kongressen, men då mest av min egen förmåga att ha tusen tankar i huvudet samtidigt som jag var fullständigt fokuserad – fem på morgonen. Första dagen på årets kongress var tung. Trots att de i år har bestämt sig för att hålla tiden och avsluta förhandlingar klockan tio, så var den första dagen åh så mycket tyngre. Det var tysta stunder och det var gråt. En hel sal fylld av ungdomar i tårar och en flicka som sjunger om att inte vara ensam om att drömma. Mona Sahlin talade och sa det som vi i SSU har tänkt sedan den 22:a juli. ”Ni är dem, och de är ni.” Hon talar om AUF, våra bröder och systrar.

Jag vet att ämnet är utdraget för de som inte kampanjade med de som nu är lik på bilder i aftonbladet, men för SSU blir det aldrig utdraget. På grund av det som hände, det som ingen orkar men måste tala om, så är ungdomarna i den här salen än mer beundransvärda. De är här i sorg, men med en än mer brinnande motivation och engagemang. Längst ner finns ett andrum med präst och samtalsterapeut. Än har jag inte hört någon som varit där. Alla är alldeles för upptagna med att debattera fram den framtid vi vill se. Det är viktigare än sorg. För oss är det viktigare att jobba framåt, stödja och arbeta tillsammans för en framtid vi drömmer om, där vi inte behöver hålla minnesstunder för våra massakrerade vänner.

Jag är imponerad och överväldigad av den styrka som känns i den här salen. Hur mycket kärlek och gott som varje ungdom vill ge, trots att vi emellan kan vara oense om vissa frågor. I slutändan går vi hem från en kongress riktigt utmattade, men med en gemensam styrka för att slå tillbaka mot de negativa krafterna. Slå tillbaka med ickevåld, med argumentation, rättvisa, demokrati och öppenhet.