"Prolog:
Musiken från plan tre, fotsteg närmar sig plan fyra och alla ljud fick trapphuset att skrika tomhet. Det luktar matos från lägenhet 9 och gårdagens fest i trean stinker i dörrspringan. I en järnsäng som för länge sedan gett upp, till och med gnisslet hade tystnat, ligger hon blottad för det som inte är ett liv. Hon lyssnar på ljuden och gissar vem som kommer hem, vem som bara lämnar sitt näste för att slänga soporna. Bilder flimrar från andras liv medan hon har pausat sitt eget. Alla andra dagar trycker hon rewind, för att leva lite mer, även om det är dagar som redan passerat. Det finns en trygghet i att återuppspela det som varit, oavsett vilken känsla det än kan ge. Det är tider hon kan hantera, situationer hon kan förstå och då är ingenting spontant och ingenting är farligt. Det är klart det finns dagar då allt är nu, play, men de dagarna har inte tjugofyra timmar eller kanske ens tre. Aldrig har hon spolat fram.
Här fanns inga evigheter, här fanns bara tid. Väggar talade om historia men aldrig om människor.
Kapitel 1:
”Jag har inte tid att röka.”
Det sa hon till dem en sensommarkväll på stranden, såsom alla vackra historier börjar. Någon tände en cigarett och placerade paketet i fickan.
”Det är skitsnack att vi är i det här tillsammans,” utbrast hon. ”Ingen kan vara tillsammans med någon här. I så fall hade vi inte känt oss så jävla ensamma i ett rum fullt med folk. Man kan inte vara ensam om man är tillsammans med någon. Man kan inte vara skit då. För även om den andra är skit, spya eller piss så blir det gegga av alltihop och gegga är bättre än skit.”
Tystnaden föll. Den gjorde så ibland. När de pratar så pratar de om ingenting. Folk bara säger saker. Jag ser det hända överallt.
”Så är det bara.” säger hon igen, som något sorts avslut.
Utifall att vi inte förstod. Eller lyssnade.
Sensommarkvällar vet ingen vad man vill ha. Allt, skulle inte räcka. Man vill insupa allt liv, men istället lever man och super. Ingen här är frisk.
Vi skulle kunna säga att vi tycker om det så, men då hade vi ljugit. Ingen tycker väl om det egentligen. Det är väl bara det att ingen tänkt på att det finns andra alternativ. Vi vet inte hur man gör.
Ikväll är himlen är lika grå som vårt gemensamma humör. Sanden börjar bli kall och jag vill vara den sista att erkänna det, men nu måste jag ta på mig jackan. Det är lediga dagar och långa nätter, då ingen vet om klockan är tre på natten eller dagen utan vi går till macken och frågar. Vi är harmlösa, dessa nätter. Farligast för oss själva.
Jag har aldrig räknat hur många vi är i genomsnitt. Det har inte hon heller, även fast vi båda brukar räkna väldigt mycket, men vi räknar kanske bara det som vi tror betyder något för oss själva. Ingen orkade som oss två, så det varierar alltid vilka andra som är på. När en ger upp blir den ersatt av någon annan. Inte för att människorna inte betyder något. Det är väl bara det att ingenting riktigt betyder någonting. För de flesta låter det lite sorgligt, men jag tänker att det är rätt skönt. Jag har inte ens min värdighet kvar att förlora då. Kanske var det den som försvann först.
Sveriges sexigaste gris
singel på krogen
när ingen annan ser flaskan
sönderslagen utblottad torr
ingen gillar dig egentligen
och du allra minst
dagarna du låste in
i världarna du gömde
någonstans mellan lakan
som bär din dna och endast
din, bara du.
ibland önskar du dig en katt
för frälsning får du bara
i sällskap och aldrig
så ensamt som det kan bli
när bara krukväxterna hör på
du önskar du hade en vän till
men du önskar dig alltid
något annat än det här
och när du egentligen är nöjd
så önskar du dig
lite till
lite längre
härifrån."
