Mitt fönster släpper in dagens ljus och jag känner att det vore fantastiskt om jag hade skrivbordet åt det hållet istället. Arbeta med solen i ansiktet. Just nu jagar jag mest ögonblick. Jag drömmer om dem och planerar, men det blir aldrig av.
Det slog mig lite grann, en grej. Det här med stress, det är aldrig kul. Visst, lite stress är helt klart prestationsförhöjande och jag vågar påstå att mycket stress gör mig supereffektiv. Eller gjorde. Jag blir inte så effektiv av det längre, mest trött. Som det ska vara. Tar orken slut så tar den slut för att en har alldeles för mycket, inte för att det är brist på kaffe eller för att en har prioriterat fel. Just det där med att prioritera är lustigt. Jag får jämt höra hur fel jag prioriterar. Jag hör andra får samma sak sagt till sig. Jag satt och läste
Annika Marklunds blogg, vilken jag tycker är himla inspirerande och fin, när jag gjorde insikten om att mitt fel inte är hur jag prioriterar. Jag har helt enkelt tagit vatten över huvudet och mitt huvud snurrar så fort att jag inte prioriterar alls. Just nu är det mycket bättre och jag känner att just stressen är inte mitt problem (snarare förkylningar som inte slutar och orken som inte återvänt än) för tillfället. Men så länge sa de till mig att det var för att jag prioriterade fel. Måste lära mig göra det viktigaste först, delegera och så prioritera mig själv, så var det de sa. Inget fel i det, men jag var inte i stånd att prioritera alls. Att tänka. Ibland är jag fortfarande inte det. Det är absolut inget sällsynt med det.
Ibland är det helt enkelt för stressigt så en försöker göra precis allt samtidigt bara för att det ska vara över.
Jag vet inte riktigt vad min poäng är, men jag tänker att när orken har sinat så är det inte en utbildning i prioritering som behövs. Det går in genom ena örat och ut genom andra. Kom med en chokladkaka och sätt på lite te istället. Fungerar klart bättre.
Sen kanske en kan börja lite i taget, varannan tekopp varannan uppgift?
Jag funderar mest.
Bra musik:
Rufus Wainwright – Martha
