Chilla ner

När blev det kriminellt att ta det seriöst? Att vilja debattera en fråga?

Antingen så tar man det för seriöst, personligt eller så är man för politiskt korrekt. Alltid är det dock samma sak - chilla ner. Innan någon hinner säga den frasen har jag oftast inte hetsat upp mig alls, men direkt någon drar en fras i den stilen så är jag inte chill längre. Jag känner för det mesta att jag vill skrika av frustration, vara otrevlig och göra personliga påhopp. Som mest drygar jag till det och får höra om giftiga kommentarer och att diskussionen gått för långt.

Detta ständiga tvång på att vara pedagogisk och saklig! Speciellt om ens värderingar inte är det minsta kontroversiella, som att försvara människans okränkbarhet, som att misstycka när någon skämtar sexistiskt eller rasistiskt.

I och med ens väldigt icke-kontroversiella värderingar och PK-åsikter så känner man sig lätt representativ. För gud nåde den feminist som vågar bli arg, då jävlat är hela ideologin och samhällsvetenskapen på rabiat-marsch.

Det är inte så lätt att sitta och förklara på tusen olika sätt varför folk inte får skrika vad de vill till annat folk. Det är inte så lätt att behålla lugnet eller sakligheten när man igen blir missförstådd och försöker för tionde gången byta perspektiv, med nya exempel och annan pedagogik.

Ibland blir jag otrevlig. Jag tänker nog inte be om ursäkt för det och jag tänker definitivt inte pedagogiskt förklara varför.

stulen. sue me.