Som jag hade dig förut

Graven grävdes för alla smådjur som äntligen fått en viloplats. Jag är dödgrävarnarnarn i svarta handskar som under tystnad gräver och fyller.

Det är klart det var sorgligt. Jag har dock redan hunnit sörja. Nu känns det bara avslutat, för nu får de vila och så kan man lägga blommor och filosofera bland björkarna.

Så. Begravning - check.

tre fot under

Det här har jag gjort idag. Det var svettigt. Vad har ni gjort?

Tankar från Palmesalen

Jag kom på att jag inte lagt upp min senaste krönika och det måste givetvis åtgärdas!
Hela den är egentligen bara skryt om min multitasking-förmåga. För seriöst, det var skills att skriva mitt i SSU-kongress-görat. Like a boss, typ.

Tankar från Palmesalen

I skrivande stund sitter jag på SSU-kongressens andra dag, men det är första dagen i plena. Lyckligtvis, precis som förra kongressen, har ett uttömmande utskottsarbete skett innan och det är endast de principiella frågorna som debatteras flitigt. Välfärdsprogrammets första delar ska just gå till omröstning och jag avundas inte de som är på sin första kongress. Det är många olika förslag, vilka ska ställas mot varandra, vilka står vårt distrikt bakom och hur funkar egentligen det där med att delegationsledaren antingen sträcker upp en röd bärplockare eller en grön kåsa? Jag var snabblärd under förra kongressen och är redan nu med i spelet. Men jag blir imponerad av ungdomars kapacitet. Mötesteknik är inte lätt och ännu svårare om man försöker skriva krönika samt att delegationsledaren är sen med att visa de instruerande instrumenten. Att ungdomar födda -95 kliver upp i talarstolen och debatterar för sina yrkanden för att sedan hänga med i vad som är bifall förbundsstyrelsen och vad som är avslag från förbundsstyrelsen men som röstas som bifall. Va? Nej jag vet inte heller, men jag förstår det. Tydligen. Den röda bärplockaren och den gröna kåsan underlättar givetvis.

Min mening är att dagens ungdom är beundransvärt. Deras talförmåga, debattkompetens och kunnande av mötesteknik är överväldigande. Jag var lika imponerad första kongressen, men då mest av min egen förmåga att ha tusen tankar i huvudet samtidigt som jag var fullständigt fokuserad – fem på morgonen. Första dagen på årets kongress var tung. Trots att de i år har bestämt sig för att hålla tiden och avsluta förhandlingar klockan tio, så var den första dagen åh så mycket tyngre. Det var tysta stunder och det var gråt. En hel sal fylld av ungdomar i tårar och en flicka som sjunger om att inte vara ensam om att drömma. Mona Sahlin talade och sa det som vi i SSU har tänkt sedan den 22:a juli. ”Ni är dem, och de är ni.” Hon talar om AUF, våra bröder och systrar.

Jag vet att ämnet är utdraget för de som inte kampanjade med de som nu är lik på bilder i aftonbladet, men för SSU blir det aldrig utdraget. På grund av det som hände, det som ingen orkar men måste tala om, så är ungdomarna i den här salen än mer beundransvärda. De är här i sorg, men med en än mer brinnande motivation och engagemang. Längst ner finns ett andrum med präst och samtalsterapeut. Än har jag inte hört någon som varit där. Alla är alldeles för upptagna med att debattera fram den framtid vi vill se. Det är viktigare än sorg. För oss är det viktigare att jobba framåt, stödja och arbeta tillsammans för en framtid vi drömmer om, där vi inte behöver hålla minnesstunder för våra massakrerade vänner.

Jag är imponerad och överväldigad av den styrka som känns i den här salen. Hur mycket kärlek och gott som varje ungdom vill ge, trots att vi emellan kan vara oense om vissa frågor. I slutändan går vi hem från en kongress riktigt utmattade, men med en gemensam styrka för att slå tillbaka mot de negativa krafterna. Slå tillbaka med ickevåld, med argumentation, rättvisa, demokrati och öppenhet.

Till de uppmärksamma

Vilka noterade att det var bilder vid huvudkudden som föreställer pojkarna ur bandet Tokio Hotel på förra bilden jag lade upp?

It's true. Det är bilder på dem. Det är också sant att jag är för lat för att ta bort dem sedan min syster, som älskar det bandet, hade det här rummet och då satte upp dem. Så det sista jag ser innan jag somnar är idolbilder på småpojkar.

De tittar på mig när jag sover/onanerar/surfar/klär på mig.
Det känns läskigare att skriva det såhär. Bäst att ta bort dem. Nu.

Jag måste bara berätta

... vad jag missade i förra inlägget!  (Palla redigera och skriva om, lol)

Jag har aldrig störts av hålen i byxorna, eftersom de inte är uppenbara för andra än hålen berör (easy access). när de blir såhär stora som de blivit i mitt senaste par jeans så klipper jag bara av de till shorts, om de är sköna nog. Korta/långa nog skiter jag i. Är det varmt så är det. Tänker inte svettas bara för att någon tycker det är opassande att se mina lår. Lägg en filt över huvudet då. Om man ändå inte bryr sig om att det är för varmt med kläder.

Off-track blev det kanske. I alla fall. Det jag stör mig på just precis nu med att det är hål är att jag alldeles nyss hittade en finne. Alldeles nedanför rumpan. Min fästman* skulle förmodligen inte ens hitta den, men vetskapen om dess existens stör mig. Så olägligt.

Och kom inte att påstå att jag är äcklig som har finnar på någon annan plats än i ansiktet, jag vet minsann att du också har en guling som bara väntar på att klämmas mitt på stjärten.

*jag återkommer med det i ett annat inlägg, men hehe det har varit händelserika dagar! (maria, jag vet att du tycker jag är boeg nu.)

Hål vid hålet

Alltså. Det finns faktiskt något jag har funderat över en riktigt, riktigt lång tid. Jag får nämligen hål i byxorna väldigt lätt, väldigt fort oavsett kvalitet eller ålder på jeansen. Notera, endast jeans. Problemet är egentligen inte att det blir hål, för sånt händer. Nej, det som gör mig förundrad är att det är på exakt samma ställe varje gång och det stället är helt ologiskt.

Alldeles på insidan av låren, och nej det beror inte alls överhuvudtaget på något torrjuckande eller bresande. Det är inte som att jag kommer behöva en trekantig kista osv (som blondinskämten antyder, tur att man är ginger). Jag vet helt enkelt inte varför. Men jag ser trenden sprida sig. Mina lakan har också en vana att få hål i sig. Nu vill jag inte vara den som är den och kasta något bara för att det är lite trasigt, klimatsmart och allt (aka pank).

Men nog känns det som att det är dags. Eller?

hajjå!

För mycket har hänt och jag skriver egentligen skolarbete, sssch säg inget till mamma att jag är här istället. Jag återkommer med varje grej i andra inlägg.


Ville bara säga att jag har noterat att mina ögon tittar åt samma håll, vilket allas inte alltid gör. Man trodde ju att man kanske kan se saker ur fler synvinklar, men trångsyntheten är densamme faktiskt. Det förvånar mig.

Nu ska jag kolla ikea-katalogen och fundera på vad jag egentligen funderar på.