Att andas ut

Jag har inte uppdaterat på länge känns det som och det borde väl stämma ganska bra. Som tidigare inlägg indikerade så har jag myst i Umeå i cirka en vecka. Jag bestämde mig för att ta ledigt och ledigt var vad jag hade. Jag önskar det kunde vara så oftare. Den där känslan av att kunna andas ut. Det är ju fullt möjligt, men det är dags att börja tillämpa knepen.

I onsdags återvände jag till Piteå bara för en natt, för att sedan på torsdagen flyga till Stockholm. Där följde jag med min lillasyster på Tokio Hotel konsert. Hon är för liten för att gå själv så precis som min bror följde med mig på min första stora konsert så följde jag henne. Tokio Hotel i sig har jag inget till övers för, och än mindre nu. Det var tur att de hade så mycket effekter (pyroteknik, stora metallbollar, konfetti, brinnande piano, bildskärmen, blinkande lampor) för det kompenserade det faktum att det var vad jag tyckte - dålig musik. Min syster verkade dock nöjd.
Fredag kväll sov jag äntligen i min egen säng till långt inpå lördagen. Förutom lite projektarbete så tog jag så gott som hela sportlovet ledigt.

Igår var det internationella kvinnodagen. Jag hade tänkt skriva då, men av en eller annan anledning blev det inte av. SSU Piteå delade ut röda tulpaner (fanns inga rosor) med budskap såsom "Den man älskar aktar man"/"En kvinna slår man inte ens med en blomstjälk" och så vidare. Vi delade ut flygblad också, innan vi åt middag på lokalen (det kändes som ett dagis att stå och laga mat åt 15 hormonstinna tonåringar som är hungriga). Vi hade hållit på ett bra tag med diskussioner och så prat från mig och Maria om feminism och vikten av den internationella kvinnodagen, innan vi bröt upp och jag kröp ner under täcket.

Så idag då? Ingen aning. Jag behöver fortfarande sova mer. Jag vet inte riktigt varför, men jag är så väldigt trött. Det känns som att jag tar igen all sömn jag någonsin missat, under sportlovet och nu. Det är väldigt skönt dock.
Fast just precis nu längtar jag bara efter min finaste, hans varma famn och mjuka ord.